Äter fortfarande järntablett o väntar på att doktorn ska höra av sig om hur vi ska göra..om det ska tas ett nytt blodprov för att se hur mitt järnvärde är nu...

Har även varit till ÖNH för att se om de kunde se nåt konstigt i halsen...i näsan fick ja en kamera men de kunde inte se nåt...men å andra sidan så har ja inte så stort förtroende för detta stället då ja har varit där tidigare o blivit felbedömd så därför är ja lite tveksam om det verkligen inte är nåt eller inte...

Fick göra allergitest o de kom fram till att ja var allergisk (fast det visste ja redan då ja har gjort sånt där pricktest när ja var yngre) men menade på att ja var så allergisk att ja borde medicineras året om o att det var nog därför ja hade sveda i gommen..vilket ja själv inte köper för varför får ja mer obehag när ja äter o dricker nåt..speciellt när ja har druckit kaffe men även vid annat...

Ja gick liksom dit pga sveda/obehag i gommen men gick därifrån med allergi o allergitabletter...vilket inte var nåt nytt o som ja inte har så väldigt mycket problem med annars mer än ev några ggr/dagar under sommaren då ja kan känna av pollen.. 

Så ja avvaktar tills läkaren ringer o så får ja prata mer med honom om detta för ja köper inte att det skulle vara allergi...ja testade allergitabletterna  i 1 v men ja fick ge mig..dels för att de inte gjorde det nåt bättre när det gäller  mitt besvär med gommen sen upplevde ja biverkningar som huvudvärk, extremt trött, ont i magen o typ "sjukkänsla" så ja slutade med dem o har inte kännt nåt av detta sen dess..

Vet att man kan ju testa andra märken men eftersom ja inte tror riktigt på detta med att det skulle vara pga allergi så tycker ja det känns meningslöst att slänga ut en massa pengar på nåt som man inte behöver....

Ja måste säga att ja vart väldigt förvånad när Henrik sa att han hade planerat nåt inför våran 20-års dag (så länge vi har varit ihop)...sen kom dagen D o ja vart både överraskad o glad att han verkligen hade gjort detta för mig...för oss..

Han hade bokat en hotellsvit...3-rätters middag o lite andra trevliga överraskningar  ...så ja kan inte säga mer än ja var väldigt nöjd med firandet...att han för en gångs skulle gjorde allt själv utan att ja visste om någonting..ja hade ingen aning om vad som skulle ske, vart vi skulle, hur länge vi skulle vara borta..

Men ja vart som sagt både överraskad, glad o väldigt nöjd   

Nästan halva mitt liv så har ja o Henrik varit ihop...idag är det 20 år sen vi möttes för första gången...mycket har hänt på de 20 åren...både bra o dåliga saker...men det är väl så livet är..med o motgångar...men tyvärr så tycker ja livet "bjuder" mer på motgångar än medgångar...

Många brukar säga att hoppas det blir många år till..minst det dubbla osv...men ja vet inte vad ja ska säga..en del av mig vill fortsätta..en del av mig vill inte medans en annan del velar fram o tillbaka i ovisshet o vet varken eller..

Ja försöker prata med Henrik när vi väl pratar men det händer liksom inget mer...ja vet inte om han lyssnar o verkligen hör o förstår vad ja säger eller om han helt enkelt inte bryr sig...

Ja ja vet att man är två i ett förhållande o bägge måste hjälpas åt...men i vårt förhållande så är det liksom som en mur mellan oss...vi är mer som kompisar än som man o fru...han jobbar, jobbar o jobbar o ja är hushållerskan som sköter om barn o hem...

Vet inte när vi sa "älskar dig"  till varandra...ja brukade skriva det i kort o så men fick aldrig nåt tillbaka så ja slutade med det...men det kanske är så att vi älskar inte varandra längre som ett par...

Vi ser inte på tv ihop utan vi sitter i varsitt rum...vi lägger oss inte samtidigt o vi går inte upp samtidigt...utan vi går om varandra...vi säger god natt men vi pussar aldrig god natt..

Han lever sitt liv o ja o barnen vårat..men livet tillsammans finns inte längre o ja är tveksam om det skulle kunna gå o göra nåt åt det...ju äldre barnen blir desto mindre behövs ja o till slut så är det ju bara ja ensam kvar...

Har haft nån sorts sveda/obehag i halsen (gommen) i över 6 månader nu...tog blodprover för att se om ja kanske hade B12 brist eller så men alla proverna visade inget konstigt...kanske lite lågt blodvärde...så doktorn misstänkte att det kanske var det som spökade (trodde inte man kunde få "ont i gommen" pga järnbrist men men ja är ingen doktor) men hur som så har ja ätit järntabletter i 6 v nu men tyvärr så är problemen fortfarande kvar..

Så ja ringde förra veckan (vilket ja skulle göra för att boka in en ny tid) men tänkte att ja ville komma dit så kunde doktorn kolla mig i halsen utifall att man kanske kan se nåt för hittills så har ja bara fått haft telefonkontakt..

Men då fanns den första lediga tiden inte förrän den 14 maj så ja fick ta en telefontid istället för o kunna diskutera hur vi ska gå tillväga så imorgon ska han ringa mig så får vi väl se vad eller om han har nån ide på vad vi ska göra...

För det är jobbigt när det inte känns som det ska i halsen o att man inte kan äta o dricka som man vill utan att man ska behöva känna av denna brännande känslan...

Nu har både pappa o mina svärföräldrar fått dos 1 av vaccinet..snart kommer mina svärföräldrar även få sin andra dos medans pappa får vänta till slutet på maj men hur som så känns det som en liten ljusning..

Sen får vi se när de väl släpper på för allmänheten utanför riskzonen o hur de kommer att gå tillväga om det blir även där i åldersordning...

Men vi väntar tålmodigt på våran tur..har vi tur så kanske vi i alla fall hinner o få första dosen innan slutet på juni...

Månaderna skenar iväg...snart är det slut på mars o vi går in i fjärde månaden o inte är det speciellt långt kvar tills barnen får sommarlov..helt otroligt

Det enda som går lååååååååååååångsamt är att få bukt på covid-19...få fram tillräckligt med vaccin så det flyter på.. det är många om o men innan alla som vill är vaccinerade o vi förhoppningsvis kan återgå lite till det normala livet...

Men som sagt...man kan inte göra så mycket annat än o vänta..men ja hoppas att det snart börjar rullar på snabbare både när det gäller att få fram vaccin o få ut det så man kan få ett jämnare o snabbare flöde när det gäller att vaccinera o att biverkningarna inte blir allvarligare så man måste pausa (kanske t.om dra tillbaka) nåt vaccin...

Psykisk ohälsa är nåt som vi alla kan hamna i...vi kan aldrig förutse helt hur livet kommer att bli eller framtiden ser ut...att leva dagligen med psykisk ohälsa är tufft..både för den som har det samt de runt omkring

Min bror t.ex lever med psykisk ohälsa men visst även han kan ha "bra dagar/veckor/månader" men det finnas allt där i bakgrunden...som en tickande bomb som man aldrig vet när den kommer att explodera..

Min bror har ADHD o man kan förstå ibland varför han gör som han gör (eller inte gör)...varför han säger si eller så...varför han tänker si men inte så osv...men sen finns det oxå så mycket som man som anhörig/vän aldrig kan förstå o det är ju hur han VERKLIGEN mår,känner eller upplever saker o ting..man kan sätta sig in o förstå till en viss del men aldrig fullt ut o detta gäller ju inte bara min bror utan människor överlag som lever med psykisk ohälsa..

Men även om min bror har "bättre dagar" så brottas han ändå alltid med sina inre demoner...hur mycket han än försöker att stänga dem ute så finns de där...

Min bror har 2 sidor..om vi pratar  om den goda sidan då pratar vi bl.a om en omtänksam, omtyckt, kärleksfull, rolig, snäll kille men när vi pratar om den onda mörka sidan då kommer bl.a ilskan, irritationen, frustationen fram o den sidan är verkligen inte rolig att ha med att göra (speciellt om det är alkohol inblandat )för min bror har problem med  humöret o blir väldigt lätt irriterad/ arg..

Sen  håller han så mycket inom sig som gör att han inte vet varken in eller ut ...han är som en tickande bomb så många ggr så slår det "liksom över" o då blir demonerna starkare o han kan inte kontrollera dem lika bra som han gör när han mår bättre o det är då som självmordstankarna kan ta över men tyvärr så finns det liksom ingen hjälp att få...

Man åker in till psyket men blir utsläppt inom kort..hade man tur så kanske man fick prata med nån i 5 min annars så sitter man liksom bara av tiden...likaså om man försöker ta sig liv (eller hotar med det) så åker man in till sjukhuset men kommer ut efter x antal timmar för de behöver platsen o personen ifråga blir "utkastad" utan någon som helst uppföljning..men o sitta o vänta x antal timmar på sjukhuset/psyk får inte demonerna att försvinna o personen i fråga att må bra...

Min bror har levt med psykisk ohälsa i nästan halva hans liv men det är väl mer i vuxen ålder som man märker av det...mycket handlar om sånt som har hänt..som han bär inom sig som han inte har fått pratat om tidigare som t.ex hur man mår när ens förälder blir sjuk, dör (som t.ex när mamma dog...ingen frågade oss om vi vill prata med nån) sen att leva med en diagnos är heller inte enkelt...hela skolgången var jobbig dels pga ADHD sen att han har dyslexi men det var ändå inte förrän efter han hade fyllt 18 år (kanske t.om 20 år) som han fick en utredning o en diagnos...

Men tack vare hans goda sida så har många olika människor engagerat sig i honom under åren o velat hjälpa honom att det skulle gå så bra som möjligt för honom o det har han lyckas med på många sätt o vis...men sen dyker så mycket annat upp under livets gång som man varken kan påverka eller ändra på o eftersom han har ADHD så känner han så MYCKET mer av saker o ting än vad t.ex en annan gör..

Blir han kär så blir han OTROLIGT kär...blir han ledsen så han VÄLDIGT ledsen...blir han arg så blir han VERKLIGEN förbannad..blir han glad så blir han JÄTTEGLAD  osv vilken gör att problem/händelser som han stöter på blir oftast för mycket för honom som t.ex ett förhållande tar slut, krångel på jobbet eller vad det nu kan vara..alltså sånt som är negativt vilket leder till att han inte kan kontrollera sig o få demonerna i huvudet att  lugna sig utan istället blir det som ett inre kaos o det är då som självmordstankarna blir som störst..

Så i måndags fick demonerna övertag o han försökte eller skulle ta sitt liv (är lite osäker om han hade tagit tabletter eller om han bara hotade att ta dem)  men en kompis till honom ringde genast efter ambulans o han var till sjukhuset men som vanligt så gjordes det inget nämnvärt utan han var åter igen hemma efter några timmar....

Men han fick i alla fall en tid för samtal o sen får vi väl se hur det går men detta kommer tyvärr inte vara den sista gången utan han kommer att både försöka o  hota (ett rop på hjälp) att han ska ta sitt liv...strax innan jul skulle han hänga sig men ja hoppas att det bl.a var mitt samtal  som fick honom att inte lyckas men en dag så kanske vi får det där samtalet som ingen människa i världen vill uppleva..

Sen kan man aldrig säga till en människa som lever med psykisk ohälsa att "ta sig i kragen o rycka upp sig" eller som många andra (speciellt killkompisar) som tror de ger "råd" till nån som inte mår bra att ta en fylla så blir det bättre...nej alkohol får varken personen i fråga att må bättre eller demonerna att försvinna...

alkoholen bara förvärrar..

Men däremot om man visar att man finns där..att man lyssnar men inte dömer...att man kanske pratar men inte påpekar eller skojar bort det...men att man visar o talar om hur världefull personen ifråga är....att man får personen på  andra tankar..försöker få personen att se saker o ting på ett annat sätt...ja hur man gör spelar kanske inte så stor roll huvudaken är att man i alla fall gör något o inte bara skiter i det o tror att det är en fas o det går över...för som ja skrev i början..

ALLA kan vi hamna där men att visa personen att han/hon inte är ensam kan rädda liv för oavsett vad som än har hänt så är INGET eller INGEN värd att man ska offra sitt liv för...döden är INTE en utväg eller ett alternativ  men det är däremot LIVET...

Han har återhämtat sig o är precis som vanligt igen ...fick komma hem i måndags så han låg väl inne lite mer än 24 h o det läkarna kom fram till var att det som hände berodde sannolikt på att han hade tagit medicinen för parkinson lite för tätt..

Han ska ta medicinen 3 ggr om dagen o timmarna mellan omgång 2 o 3 blev för tätt o då blev det som det blev..