Idag får vi förhoppningsvis svar på alla provtagningar som pappa har genomgått de senaste månaderna..

Ja försöker vara optimistisk men det är svårt...men oavsett svar så är ja med pappa så han inte ska ev behöva ta emot dåliga besked ensam...o så får vi ta det därifrån...vi vet ju inget i nuläge

Känner som ett tryck över bröstet...försöker ta djupa andetag men det är tungandat på nåt vis o trycket försvinner inte...känner även en brännande känsla i ögonlocken o tårarna är inte långt borta..

Att känna obehag i kroppen som man inte kan göra något åt..fast det sitter inte där hela tiden utan trycket o känslan kommer o går...fast senaste tiden så kommer det ofta...ja kan t.ex nästan börja gråta i kön på en affär utan någon som helst förvarning o då måste ja koncentrera mig på att andas o fokusera mig på annat så ja inte börjar gråta..har t.om torkat tårar när ja satt på ett fik en gång...satt där ensam o såg alla runt omkring mig o kände mig som världens mest ensammaste människa...alla hade någon o där satt ja i min ensamhet...

Är så trött på att känna så här...är så trött på att vara ensam o känna mig så ensam...trött på alltid vara så nära till tårar eller att de kommer vilket ja vill eller inte...är så trött på all jävla skit som händer runt o i mitt liv..så trött på att behöva vara ledsen. känna oro, obehag....trött på att inte kunna se fram emot saker..trött på att inte känna glädjen till livet (nej ja vill inte dö utan det är över livet överlag)

Trött på att "småsaker" kan få mig jätteledsen för så som det är i nuläge så blir "småsakerna" inga småsaker utan stora som sårar...som t.ex när ja fyllde år...ja har 2 vänner som ja har känt i hela mitt liv...INGEN av dem gratulerade mig på födelsedagen...INGEN o de om nån trodde ja skulle göra det...den ena av dem var min allra bästa vän o vi delade allt när vi var små,i tonåren o även när vi blev vuxna...sen flyttade ja o vi umgicks allt mindre o ja vet att man kan växa ifrån varandra men det innebär ju inte att vänskapen måste ta slut...

Men hur som så sårade det mig att de inte gratulerade mig...framförallt min sk fd bästa vän att inte ens hon hörde av sig...detta fick mig att känna mig ännu mindre värd...att ingen vill ha nåt med mig att göra...

Mådde ja bättre så skulle ja väl inte bry mig...men ja är så ledsen o känner mig så ensam...ja önskade att ja hade nån..en enda vän som ja kunde dela livet med..prata o umgås med..men ja har bara mig själv...o nu allt detta med pappa så är det skitjobbigt att inte ha någon att anförtro sig till...nån att kunna ventilera sig med 

Ja önskar livet såg annorlunda ut...kanske en vacker dag kan ja se ljuset  igen o se fram emot vad livet har att erbjuda men just nu är det bara svart... 

Idag började barnen i skolan (Livia i 4:an o Alice i 9:an)...efter ca 10 veckors ledighet..på både gott o ont...fördelen är väl att man kommer in i rutinerna igen..under sommaren(ledighet) så tar man ju dagarna lite som de kommer ...men man brukar ju komma in i vardagen ganska snabbt efter ledighet o det är ju tur det men det är inte kul med alla måsten, tider att passa, läxor, möten o allt vad det nu innebär..

Igår var det en sån dag..vi var hem till pappa på eftermiddagen o stannade tills efter midnatt...

Först var vi dit o fikade..sen bjöd vi ut pappa på restaurang....efteråt åkte vi hem till pappa igen o Henrik o pappa tog några öl...vi skrattade, sjöng, dansade o pratade en massa...pappa var sa flera ggr att han var så glad att vi hade hört av oss på fm...han sa att han hade hoppats på att vi skulle göra det o så gjorde vi det..han var så nöjd med dagen/kvällen...

Han var glad, lycklig o han levde upp..hela ansiktet sken upp men det syntes oxå en sorg bakom det...ibland såg man en sorgsenhet i ögonen ..en sorg av ensamhet (vilket han oxå sa flera ggr att han har ingen) visst han har oss men vi är ju inte hos honom varje dag så ja förstår att han känner sig ensam...o ja förstår oxå hur han känner sig...även om ja har familj så känner ja mig otroligt ensam...

Men ja försöker ringa till pappa minst 1 gång i veckan (sen ringer ju även han till mig) o vi besöker honom minst 2 ggr i månaden...ibland så blir det mer (som nu blir det 3:de gången på onsdag på 9 dagar)..men eftersom vi bor så pass långt bort så är det svårt att träffas dagligen...

Sen talade väl alkoholen lite igår (pappa blir lätt sentimental när han får i sig lite) men det spelar ingen roll...sen vet inte ja vad han tänker eller känner inför att få (förhoppningsvis) svar på alla dessa prover..

Själv är ja livrädd o gråter en massa i min ensamhet...även om vi inte vet vad det är för fel så är ja jätterädd för att vi ska få dåliga nyheter att det är cancer eller nåt sånt...eller att han bara har si o så långt kvar att leva...ja försöker vara stark men innerst inne är ja skiträdd...

Men hur som så är ja glad att vi kunde förgylla pappas dag igår (ja han förgyllde våran dag oxå)...att han fick vara lite av sitt "gamla jag"..att han fick leva ut sin lycka o glädje tillsammans med oss..att han inte behövde känna sig ensam...igår levde han livet utan att behöva tänka på morgondagen eller vad som komma skall..

Älskade pappa...ja var så glad o kände mig alldeles varm inombords när ja såg dig igår så glad o lycklig...önskade alla dina dagar kunde se ut så...men ja gör mitt bästa för att hjälpa o finnas vid din sida....även om ja önskade att ja kunde göra mer så försöker ja så gott ja kan...

Älskar dig pappa av hela mitt hjärta     

För nån månad sen så var min pappa på en årlig hälsokontroll o när han fick svar på blodproven så visade det sig att han hade blodbrist så han vart skickad vidare för fler provtagningar o undersökningar för att utreda varför han har blodbrist....så de har tagit benmärgsprover (både vätska o en bit av benmärgen)...kontraströntgen har han oxå gjort..många rör med blodprov för att ta de olika testerna...samt andra undersökningar..

Har försökt låta bli att googla då en blir "sjukare" än vad man kanske egentligen är men för att få lite fakta om vad som händer o vad det innebär att ha blodbrist av okänd anledning...det värsta är att ordet CANCER dyker upp ÖVERALLT...ja försöker att inte tänka på det eller tänka det värsta men det är lättare sagt än gjort...

Pappa o ja pratade lite igår om allt som händer o sker då han skulle iväg idag på ännu en ny undersökning samt nya blodprover....men eftersom vi inget vet så vet vi heller inte hur framtiden ser ut..vad som kommer att hända..självklart så hoppas vi ju på att det inte är nåt allvarligt utan att läkaren kan göra något men vi vet ju inget...o igår sa pappa till mig att - ja du har ju förstått att det är nåt...för varför skulle de annars ta en massa prover o göra olika undersökningar...men vi får väl se...vi får ta det då..

O att höra nåt sånt gör ju inte saken bättre för då tror man ju mer på att det verkligen är nåt allvarligt o att det är CANCER...

Sen tror ja att det är bara ja som vet...mina äldre syskon vet inget men de behöver heller inget veta för än så länge så vet inte vi heller nåt o sen varför ska de ev bry sig nu när pappa är sjuk när de inte gör det annars...de kan hålla sig borta som de brukar..

Men pappa har fått tid till läkaren i mitten på aug o då får vi veta vad proverna visar o vad som kommer att hända o ske om det är nåt allvarligt o ja ska följa med honom då...även om pappa inte tyckte ja behövde följa med så sa ja att ja gör det oavsett vad han tycker för om det är nåt allvarligt så ska han inte behöva ta de beskeden själv...sen är det enklare om en annan är med om man har några frågor samt att då kan inte pappa "undanhålla" nåt för att kanske "skona" oss o säga att det är inget eller så...inte säkert att han skulle göra det men utifall att..

Det värsta är att man inte vet hur man reagerar själv när man egentligen är med för att stötta nån annan...kanske man brister ut  gråt helt eller så reagerar man knappt..som när ja var med mamma o hon fick beskedet att hon hade cancer o att det fanns inget att göra mer än att göra framtiden så smärtfri o bra som möjligt...ja rörde knappt en min..var helt vanlig..kanske nästan lite avtrubbad för man liksom fattade ju vad läkaren sa men ändå så gick det väl inte in förrän efteråt o ja hoppas det blir så nu oxå om vi får dåliga besked..

Kruxet är bara att min pappa är mer känslomässig än vad min mamma var så brister han ut i gråt eller så, så lär ja oxå göra det...

Men men nu ska vi inte måla fan på vägen o självklart får vi hoppas på det bästa...men ja kan inte låta bli att inte tänka på det o gråta för det gör ja (en hel del) när ingen ser (bara nu när ja skriver så får ja torka bort tårar) o oavsett vad nu proverna visar så kommer ja vara vid pappas sida....men det värsta är att det känns inte som att vi kommer få positiva besked..för varför skulle turen vara på våran sida?? men ja ber o hoppas att ja verkligen verkligen har fel...

Kommer alltid finnas vid din sida oavsett vad som händer..älskar dig pappa   

Ja det är väl inte meningen att man ska sitta o göra en "massa" inlägg när det är sommar o man har annat på gång...nu har det äntligen kommit LITE värme (tror ja smälter bort men men en ska inte klaga) men vi är ju inte så bortskämda med den där sommarvärmen för det har blåst, regnat o varit lite småkyligt till o från hela sommaren...

Än är inte sommaren slut men dagarna går fort...alldeles för fort.. barnen har bara 26 dagar kvar av sommarlovet..Men än så länge så får vi njuta av sommarledigheten...vi får ta en dag i taget...

Ja då har sommarlovet börjat...både på gott o ont...gott att man slipper ställa klockan o kan ta dagen lite som den kommer men det negativa är saker att göra om dagarna...man kan ju inte hitta på roligheter varje dag så många dagar blir ju tyvärr ganska låååångtråkiga...men men..vi får ta en dag i taget...

Barnen gick ur skolan förra veckan...Livia gick ur 3:an o Alice 8:an...helt otroligt att Livia ska börja i mellanstadiet till hösten o Alice gör då sitt sista år i grundskolan...o vem vet vart hon tar vägen sen??

Idag ska vi ut o äta med mina svärföräldrar...sen blir det kaffe o tårta hemma hos oss...får hoppas att det är fint väder så vi kan sitta på altan..det blir lite extra när man kan sitta där än inne...