Ja då var det sista dagen idag då om man intte räknar med helgen vill säga...men nästa vecka så blir det ju lite kortare vecka då det är 1 maj på onsdag...

Påsken har bjudit på både mat, must  o en o annan godisbit...samt tyvärr en hel del baciller som hosta o nysningar men dock inte så att vi har legat däckade eller så...pappa har varit här o hälsat på nästan en vecka...vi var bl.a på bio...såg en skräckfilm men den var tyvärr som så många andra så en visste mer eller mindre vad som skulle hända....även min syster o hennes tös har oxå varit här på besök..sen har det även blivit små turer lite hit o dit....

Påsken har även bjudit på mycket sol o värme men tyvärr oxå en hel del vind så det har inte varit överdrivet varmt alla dagar...men det är härligt nu när en går mot sommaren.....

Men ska man sumera påsken(samt lovet) så har det varit en bra påsk...

För 13 år sen så var nog denna dagen 1 april en av mina bästa...innan livet vände o mycket rasade samman...

Henrik skulle fylla 30 år o ja hade ordnat en överrasking...från början skulle vi bara ut o äta för att fira hans födelsedag men det slutade med hotellövernattning o ett frieri...ja hade ordnat allt i hemlighet så det skulle bli en överraskning..o det vart det ju...året efter så gifte vi oss..

Men nu sitter ja här 13 år senare (som gift) o funderar på om ja vill fortsätta med det eller om det är dags o gå vidare..just nu pratar ja knappt med Henrik..har inte gjort det på sen i lördags..ja ja vet att det är dumt o gå omkring o vara ovänner men ja känner att ja orkar snart inte längre...han tycker det är strunt saker som ja blir sur över..men det hela handlar inte om det utan det är allt som bara läggs på hög..den ena saken efter den andra...även om ja kanske tänder till över t.ex en soppåse så är det ju egentligen inte den ja blir sur över utan allt annat runtomkring som han inte ser eller märker..

Att hans jobb går för allt vet ja..så har det alltid varit..han är arbetsnarkoman...ja o barnen kommer aldrig komma i första hand.. en lär sig o leva med det men till en viss gräns...man måste kunna skilja på jobbet o familjen o det som finns utanför..man kan inte skylla på att man jobbar så det är därför man inte kan göra si eller så...

Visst ja kan gå med på att ja gör mer eftersom ja inte jobbar men hade ja haft ett jobb så hade det inte sett något annorlunda ut utan ja hade ändå haft alla sysslorna, fått tagit hand om barnen etc...men hur som helst så har inte ja har skaffat min familj själv...utan den skaffade ja tillsammans med Henrik..så det är oxå hans ansvar o intresse att den ska fungera..

Ta t.ex barnen..de kan sitta i samma rum som Henrik o ja i ett annat..men det är ändå till mig de går o frågar/tjatar eller vad det nu kan vara..

Eller som igår...Henrik frågade om vi inte skulle åka till K-d en sväng  o sen hälsa min pappa..men eftersom ja var sur så kände ja inte för att umgås med honom men sa att han o barnen kunde ju åka...men det var ju inget roligt om ja inte följde med tyckte han..kruxet var ju att dagen innan hade han sagt att ja "förstörde" alla hans lediga helger med att alltid vara sur då...för på veckodagarna o jobbhelger så var det inte surt..men det är ju för att då jobbar han ju o slipper ju träffa mig..

Så varför vill han ha med mig om ja alltid "förstör"??

Men då är det som han vänder det mot mig så att det liksom blir mitt fel att barnen inte får åka iväg pga att ja inte vill...så de stannade hemma "pga mig" för att ja inte ville o på så vis förstörde ja ju för barnen..men så är det alltid...han vänder det mot mig så det blir "mitt fel" eller så jobbar han istället för hitta på nåt med barnen o på så vis så blir det ju oxå "mitt fel"..

Tänk om ja bara kunde lämna allt o låta Henrik ta hand om allt bara så han får se hur det är...men ja vet att det skulle han inte göra  utan barnen skulle få klara sig själva.....visst nu är de ju inga småbarn men ändå..de hade fått skött sig själva på morgonen...lagat mat tills han slutade jobbet...skulle de behöva skjuts någonstans så hade han sett till att hans mamma hade gjort det...läxor hade de fått fixat själva för de hjälper han ju inte med nu heller utan det är ja som sköter den biten...han frågar inte ens utan tar bara för givet att det fixar ja...

Ofta som han kör med "ja vet inte..bättre du gör det annars så blir det bara fel o ja får fan för det"...men så är det inte...han vill helt enkelt inte ens försöka...o gör inte ja det så blir det inget..därför gör ja det...

Exempel på saker...hjälpa barnen med att borsta tänderna (ja inte nu men när de var mindre)...kamma håret på Livia ..om ja inte  hjälpte till att verkligen kamma igenom håret så hade hon inte haft nåt hår kvar pga tovor...läx o provläsning...tvätta barnens kläder...julklappar o födelsedagspresenter...tomtar till jul..födelsedagsfiring...ja ja skulle kunna skriva ner så mycket fler saker..

Visst nu beror inte allt på Henrik..det är inte bara hans fel...men ja känner att ja inte kan prata med honom för han bryr sig inte eller så tycker han det är skitsaker sånt som ja bekymmrar o oroar mig för...vi har pratat om vissa saker tidigare men det blir egentligen inget bättre eller nån förändring även om Henrik tror det...sällan som han visar nån  medkänsla eller förståelse medans ja själv  sitter o gråter om kvällarna när ingen ser....

Ingen sa att livet skulle vara lätt att leva..men varför måste det vara så svårt ibland?? 

Ja funderar på att skriva en sk bucketlist...inte med drömmar o mål som ska uppfyllas innan ja dör utan det skulle vara mål som ja skulle sakta uppfylla för att typ "hitta tillbaka" till livet...för att få känna glädje o lycka igen...känna sig som en medmänniska som folk behöver o uppskattar än den ja känner mig som nu...ensam o bortglömd..

Vinna över rädslan att misslyckas eller känna sig misslyckad..

Ja kommer inte sätta några vansinniga mål som att t.ex hoppa fallskärm (är höjdrädd)..inte sätta mål som är omöjliga att uppfylla utan små mål som ja vet att ja klarar av om ja bara vågar, kan o vill...att bara ändra syn på sig själv att man kan mer än vad man tror..bara det kan vara ett mål i sig...

Ja skulle ju kunna sätta upp 5-10 små mål...som ja med tiden bockar av...o innan årets slut så har ja förhoppningsvis bockat av dem alla..kanske t.om kunnat lägga till...men ja tänker inte stressa för att kanske misslyckas i slutet utan ja får ta varje mål på allvar men det får ta den tiden det tar...men att man i alla fall har t.ex året på sig...eller att man kanske ska ringa det där samtalet innan sommaren...eller att man ska orda x antal tillställningar innan sommaren är slut etc etc...

Ja det kan ju vara vad som på en bucketlist o det är ju bara till för mig själv..för att förhoppningsvis finna inspriation, bli triggad o känna viljan att genomföra målen...

Mitt största mål är i alla fall att ja ska försöka finna mig själv o finna glädjen till livet o allt runt omkring...bli en gladare människa..se saker o ting med en annan syn...våga tro mer på mig själv..

Ja kan flyga....ja är inte rädd!!!!

Livia frågade mig imorse hur länge det var kvar till sommarlovet o då räknade vi fram att det skulle vara 47 skoldagar kvar..o då menar ja skoldagar efter man har tagit bort helger o lovdagar...

Men som sagt..dagarna flyger iväg...tycker veckorna bara består av måndagar o fredagar...o vi är ju redan inne på sista veckan i mars...

Läste nyss ett inlägg från en nybliven mamma som skrev om att inte amma o att hon var tvungen o försvara sig o förklarar varför hon hade valt att inte amma...

Visst att amma har ju många fördelar..som t.ex att maten alltid är med o det är lagom varm...mjölken är gratis o den innehåller många bra saker som ett nyfödd barn behöver...

MEN.............................................

Sen finns det ju oxå de människorna som inte kan eller vill amma av olika anledningar...men det gör inte dem till sämre mammor för det..huvudsaken är ju att ens barn får mat..sen om det är från bröstet eller från en flaska kvittar huvudsaken är att barnet blir nöjd (o även mamman för det är så mycket känslor som strömmar igenom kroppen på en)

Ofta pratas det om att barnet får närhet av mamman av att amma..men det får barnet även via flaskan..det är ju inte så att barnet måste äta själv...visst så kanske det blir mer "hud mot hud" vid amning men det är ju bara bröstet mot ansiktet...för det är ju inte så att man klär av barnet naken varje gång man ammar..o visst innehåller mjölken mycket nyttigheter som barnet behöver men är inte livsavgörande..det som är livavgörande är ju att barnet får mat...

Varför är det så tabu att inte amma?? varför pratar man typ aldrig om det o varför ska vi mammor skämmas, känna oss värdelösa  o behöva försvara oss varför vi inte ammar?? valet kanske inte ens var vår eget utan "naturens gång" att man inte kunde!! 

När ja väntade mitt 1:a barn så gick ja en föräldrarkurs...bm sa att det var bra o gå en då man fick lära sig en del o hade ja vetat det ja vet nu så hade ja aldrig gått då vi inte fick lära oss ett dugg o hela kursen gick ut på att man födde normalt med knappt nån smärta alls...amningen fungerade på en gång o man hade massa med mjölk o barnet hade 10 fingrar o tår o inga sjukdomar/ problem utan allt var helt PERFEKT..(kan ju berätta att vi var 8 par som gick denna kursen o 7 av oss fick kejsarsnitt o inte en enda gång så nämdes kejsarsnitt  på kursen)

Men hur som så skulle man få lärar sig amma på kursen...med en docka!!!! ööhhh ok..men hur i helvete lär man sig att amma med ett "dött" ting som i detta fall var en docka..ja  gick inte hela kursen..gick 2 av 4 ggr då det var en usel kursen men ja har hört många efter det som har gått en bra mycket bättre kurs än när ja gick..så alla kurser är inte dåliga..vi hade nog bara oturen att få en sådan..

Sen kom dagen då min dotter föddes..ja hade väl planer på att amma som de flesta har när man får barn men kruxet var att ja fick aldrig igång nån mjölkproduktion trots många försök att amma o pumpa ur så fick ja aldrig till nån mjölk så min dotter fick ersättning..så höll vi på vid varje mat tillfälle..försökte amma o sen pumpa ut (bägge brösten) för att sen ge ersättning..detta tog minst 1 h varje gång o ja vart mer o mer stressad o bävade inför varje måltid..

När ja kom hem försökte ja några dagar till men hade samma känslor som på sjukhuset..bävade o grät inför varje måltid då det inte fungerade med amningen...sen att ens barn skriker för att de vill ha mat gör ju inte saken bättre..men till slut orkade ja inte o ringde gråtades till min mamma o frågade om ja var egoistisk om ja inte ville försöka amma nåt mer..

Då sa min mamma  att får det dig att sluta gråta o få dig att må bättre o att Alice blir nöjd med ersättning då tycker ja att du ska sluta...så då gjorde ja det..

Sammanlagt försökte ja väl i 5-6 dagar men eftersom ja inte fick till nån mjölk o ja mådde jättedåligt inför varje måltid för att ändå behöva ge Alice ersättning i slutändan så var inte amningen nåt bra alternativ för mig...nu kanske många tycker att ja gav upp för tidigt o att det tar tid att få mjölken att rinna till men hellre en lycklig mamma o ett nöjt barn än att må skit o ha ett skrikade barn o kämpa på med amningen bara för att andra tycker att man SKA amma..

Ja ångrar aldrig mitt val o ja har väl kanske heller aldrig behövt försvarat mig varför ja inte ammade men vill gärna försvara andra mammor som inte ammar att det är inte fel o att de är inte sämre mammor för det..ja tycker oxå att man ska ta bort TABU stämpeln o att man pratar mer öppet om det...på tv, i radion, i tidningar, på mvc. på föräldrarkurser etc ..för allt är inte en självklarhet o det är viktigt att få veta att man är inte ensam...

Så när ja väntade mitt andra barn så hade ja redan  bestämt mig för att inte amma för att ev inte behöva  uppleva samma sak som förra gången...så när Livia föddes så fick ja tabletter för att inte mjölken skulle komma igång...o det gäller oxå för personalen på sjukhuset att inte ifrågasätta varför utan acceptera vad man vill/har bestämt sig för..o ja ångrar inte det valet heller...

Nu har ja aldrig känt mig som en sämre mamma för att ja inte har ammat mina barn men vet att många tyvärr gör det..därför är det viktigt att folk överlag tänker sig för innan de vräker ur sig för att det finns en anledning till att man inte ammar sitt barn...sen om man har valt det själv eller inte spelar ingen roll...folk måste kunna acceptera utan att behöva ställa frågor/kommentarer..

Som t.ex denna föräldrarkursen som ja gick på..vi hade en träff efteråt där mammorna träffades med sina små barn o då kommer en bm in i rummet o säger "Hej alla ammanade mammor!!!

SÅ JÄVLA FEL!!!!

För där satt ja o en mamma till som inte ammade för att vi inte kunde (sen kanske det var nån mer)..nu reagerade  ja inte personligen på detta uttalet men ja vet att den andra mamman kände sig nere pga att hon inte kunde amma..så ja vart arg för andra icke ammande mammors vägnar ( men detta togs upp vid ett annat möte o de bev inte alls glada när de fick höra detta)..

Man kommer ALDRIG bli en sämre eller värdelös mamma oavsett om man ammar eller inte..så ta bort denna stämpeln att det skulle vara fult att inte amma..huvudsaken är att barnet blir mätt o nöjd o på så vis så bli även du som mamma nöjd

Mars är ju 1:a månaden ut under årstiden våren...o även om man tittar ut just nu så känns våren låååångt borta med tanke på all snö som kom ner under natten o nu under dagen o mer sägs det ska komma..det ska även bli kallare..typ 10-15 minus...

Men vi har fått smakat på lite av våren...det har ju smält undan bra möe snö o det har varit plusgrader, soligt o en massa fågelkvitter så det är skönt att veta att vi går åt rätt håll i alla fall..o att det är ljusare på både morgonen o på kvällen..

Men men...än är inte vintern redo o släppat taget så vi lär nog se många fler snöflingor o minusgrader innan våren är här för att stanna....

Skulle få besök igår av några kompisar..det skulle vara xxx o deras barn...hur som så skulle det komma 3 vuxna o 4 barn..men i tisdags så får ja veta att x o hennes barn inte kunde komma för att hon hade fått förhinder..helt ok för så kan det ju bli..

MEN....

Det som var,var att hon själv inte berättade detta för mig utan det fick ja veta av X (utav en av de andra som skulle komma)..detta var på tisdagkväll...sen gick hela onsdagen o ja hörde fortfarande inget ifrån X att hon inte skulle komma..även om hon nu kanske visste att ja visste så kunde hon väl åtminstonde skrivit till mig o sagt typ att va synd att vi inte kunde komma..vi som hade sett fram emot detta eller dylikt..tycker det tillhör hyfs att man hör av sig till den man inte kan komma till oavsett om den personen redan vet eller inte..

Sen kom torsdagen..o då vart det ytterligare ett bortfall så det slutade med att det kom 2 vuxna o 1 barn..men vi hade trevligt ändå så inget ont om det..vi hade t.om ovanligt trevligt..

Men sen så ringde x till en av de andra medans de var här...men inte ens då kunde hon typ ha hälsat till mig eller så..ingenting...utan hon sa bara det hon ville o sen var det hej då...tyckte väl att ja kunde väl åtminstonde vara värd att hälsa till...men men som sagt...våran vänskap är inte betydelsefull längre..o har inte varit det heller på många många år...men när vi var yngre så var det tvärtom...vi klarade inte oss utan varandra...vi var varandras ALLT...

Nu för tiden så är ja inte ens värd ett hej eller att få ett meddelande om att hon inte kan komma...ja ja blir inte ens bjuden hem till henne när hon eller barnen fyller år....sist fick ja inte ens komma pga att hon menade på att det fanns inte plats för oss (mig o barnen) men hade det varit en riktigt vän så hade man väl sagt att självklart får ni komma..vi knör ihop oss..

Allt rinner ut i sanden o snart kommer vi bara vara ett namn för varandra men inte mer...för barnen blir äldre o det är väl egentligen tack vara dem som vi fortfarande ses nån gång då o då...förr firade vi ju varandras födelsedagar o bytte julklappar...nu gör vi inte det längre så då blir det ju ännu mindre chans att vi ses samt att barnen får andra intressen o glider isär..mina barn tycker redan nu att det inte är så roligt att umgås eftersom de inte är intresserad av samma saker längre men visst ibland så kan det bli lyckat..som nu igår t.ex

Ja vet att ja inte kan skydda mina barn till 100 % o ja kan inte vara med överallt o se till att saker o ting inte händer och sker men OM ja kan förhindra saker o ting så tänker ja göra det..

Självklart så måste barnen få göra sina misstag som de förhoppningsvis lär sig nåt av (beroende på vad det är) o de kommer oxå att få känna på olika sorters smärta i hjärta o själ som ja inte kan rädda dem ifrån..för nån gång får man t.ex sitt hjärta krossat men nåt ja kan göra då är att finnas där för dem om/ när det händer..

Men vet ja att ja kan förhindra det då gör ja det...o det är det som detta inlägget handlar om...det hände en sak som gjorde mig både arg o ledsen (o med tanke på hur ja kände det så vad skulle då inte Alice ha känt)..det gjorde ont i mamma hjärta o gör det fortfarande för ja vet att detta kan ske fler ggr...kanske inte just denna händelsen men att få hjärtat "krossat"..

Det är så  här att Alice är kär/intresserad av en pojke på sin skola o han vet om det (men troligtvis så känner han inte det samma)samt många andra på skolan (av nån okänd anledning) men hur som så är detta  lite kul o retas om på skolan (sk kompisar emellan) men enligt Alice så bryr hon sig inte om det (sen är det ju detta att man egentligen inte vet ..är det verkligen så att hon inte bryr sig?) 

Men hur som så har de lite kontakt i skolan o på sociala medier (tiderna har ju förändras än när en annan var ung)..men inget konstigt med det..

Men så frågade Alice mig i söndags om vi skulle göra nåt på tisdag (som idag) o det visade det sig att denna killen som hon är intresserad av ville ses...jätteroligt..Alice sken upp o sa att de kunde ses o hon var så där "bubbligt glad o fnittrig" som man är när man känner den pirriga känslan i kroppen..

Det kom även fram att han hade försökt under helgen om de kunde ses men ingen av dem hade skjuts så de skulle ses som idag istället..

MEN....

Det är här det ledsamma kommer in som ja började tycka var mycket märkligt...tidigare hade han sagt att han bodde på ett ställe vilket visade sig inte vara sant ( men visst man kan ju ha flyttat nyligen så ja lät den dörren stå öppen)

Men sen så visade det sig att han skulle bort idag (innan skolan slutade) så Alice skulle själv ta sig hem till honom efter skolan men att han skulle vara hemma då (vilket ja tyckte lät lite konstigt att han valde just den dagen..för om man inte har varit hemma hos nån så vill man ju gärna ta följe med den personen så att man kommer rätt)

Hmm ännu mer ???? i mammas huvud..men detta var inte allt...

Sen fick Alice adressen o vi googlade så att vi visste vart hon skulle men då visade det sig att de som bodde där inte alls hade samma efternamn som honom..(men sen visste vi vad hans pappa hette men inte mamman så det kunde ju vara så att hon var hans mamma) så Alice skickade o frågade om just detta..o fick till svar att XX var hans mamma

Men nåt sa mig att detta stämmer inte..så orolig som en är så började ja undersöka detta lite närmare med att t.ex kolla upp dessa personerna på fb o allt verkade vara i sin ordning...just i DEN FAMILJEN men ingenting sa att hon var mamma till denna killen...vilket väckte ännu fler ????

Så ja började gräva lite djupare o fick fram från en säker källa vad hans mamma hette o det var inte alls den mamman som bodde på den sk adressen som han påstod att han bodde på...

Allt var bara ett skämt..ett jävla SKÄMT!!! sen om det var han själv..han o hans kompisar eller om det var  nån kompis till honom som  "roade" sig vet ja inte...men allt var en lögn...o ja var den som fick berätta detta för Alice..nu var hon visserligen lite förberedd då ja sa mycket tidigare att det var en del saker som inte lät rätt...men ja är otroligt glad att ja lyckades kolla upp vissa saker (fb är allt bra att ha många ggr) innan hon gick dit o "gjorde bort sig"...för det var ju det han/de ville...att skämma ut Alice...som går dit i hopp om att få träffa killen hon gillar o så visar det sig att allt var bara en lögn..

Så glad att ja kunde förhindra detta även om detta säkert gjorde ont inom Alice (för det gjorde det i alla fall hos mig) men hon behövde inte skämmas ut o de fick definitivt INGET o skratta åt..skulle vilja ruska om dem allihopa..

Älskade älskade Alice...du vart så glad o du sken upp o så blev det så här....men skit i honom..han är inte värd dig...ja lovar att det finns mycket bättre killar där ute...

Men även ja har varit ung o olyckligt kär så ja vet hur det känns när det inte är besvarat o hur ont det kan göra..men så länge ja kan sätta stopp/hjälpa mina barn så tänker ja göra det för andra människor ska inte ha roligt på  mina barns bekostnad o deras känslor...