Har inte skrivit nåt inlägg på nästan 2 månader o då blir mitt första inlägg på länge om Coronaviruset...

Det kan ju inte ha undgått någon detta visuset som först startade i Kina o som nu sprider sig som en löpeld världen över...nya fall dyker det upp i stort sett hela tiden o sist ja läste (för en liten stund sen) så var det 35 st  som var smittade i Sverige o fler lär det väl bli..

Folk har börjat hamstra basvaror så hyllorna gapar tomma på flera affärer....folk köper mediciner både på recept o utan för att ha utifall att...handspriten har sålt slut på många ställen, munskydd lika så...folk är rädda o vill göra sig så förberedda som det bara går...

Flygbolag ställer in sina resor till vissa drabbade länder...många företag som får lägga sin verksamhet "på is"..störe sport o andra evenemanger ställer in/flyttar fram för att inte riskera smittor...ingen vet hur framtiden ser ut...när det ska få bukt på spridningen.. när det ska det börja avta o sluta helt? Har läst att den troligtvis kommer att hålla på fram till både sommaren o hösten...

Ja vet egentligen inte vad ja känner inför allt detta..ja är väl inte rädd men visst känner ja lite oro..en olustkänsla att något sprids o ingen vet hur man ska få stopp på det..försöker hänga med i de olika uppdateringarna/upplysningarna men oxå att inte läsa/lyssna allt för mycket för det är så lätt att "hjärnspökena" börjar gro o man blir mer orolig än vad ska/man behöver vara..fast det ja känner mest oro för det är ju för pappa eftersom han är både till åren o har en hel del sjukdomar vilket gör att han är i riskzoner men samtidigt så kan ja ju inte gå omkring o oroa mig utifall att..

Ena stunden säger de si o andra stunden säger de så...svårt o veta vad man ska gå efter..men de upptäcker väl nya saker hela tiden vilket gör att uppdateringarna blir många....

Självklart ska man ta detta på allvar men ja tror att man har lätt för att "skrämma upp sig själv o andra" mer än nödvändigt...speciellt allt man hör o läser på de olika medierna samt allt man pratar sinsemellan..

Men hur som helst så hoppas ja snart att de kan se en ljusglimt att det börjar avta o att folk kan börja andas ut o börja leva sitt liv igen som innan...

Insåg att ja har inte skrivit på jättelänge...vet egentligen inte orsaken utan det har liksom inte blivit av...men det är ju så ibland att man har inte tid, lust eller ork...

Men vad har hänt sen sist??

Ja mina barn växer o frodas...både på längden o åldern...Livia har fyllt 10 år o Alice 15 år...tänk att i år får Alice börja övningsköra...helt otroligt o ja kan heller inte fatta att hon snart går ur grundskolan...det går för fort med dem båda.. ja hinner inte med mentalt..

Pappa har tagit blodprov nr 3 o än så länge så är det oförändrat så ingen behandling behövs..tack o lov...vi får hoppas att det fortsätter så...nästa prov blir i feb...

När det gäller min syster så är det väl sig likt...hon får mig att hoppas för att sen "dra undan mattan"...läser mina mess (messenger för då ser man ju om personen ifråga har sett det) men svarar inte eller möjligtvis ett kort svar...hör inte av sig...t.ex innan jul så hade ja inte hört ett ord från henne på ett bra tag så ja tänkte väl att ja ja skiter i detta med att byta julklappar o den biten men sen typ 1 v innan julafton så hörde hon av sig..eller när vi skulle komma o fira hennes son på nyårsdagen så ställde hon in typ 2 h innan vi skulle komma dit pga bakfylla..vilket var en besvikelse för oss alla (mig, pappa o min lillebror) då vi inte är där så ofta...är glad att ja inte hade köpt några blommor dagen till äran eller som pappa hade tänkt..köpa med en tårta för x hade i alla fall fyllt jämt..

Ska ja vara ärlig så börjar ja bli less på hur hon behandlar mig eller oss (mig o pappa) känns som vi inte betyder nåt för henne...visst har det hänt saker i hennes familj o ja förstår till en viss del...men sen så är det så mycket som ja inte förstår..vi är ju trots allt släkt men ibland så känns vi som två främmande människor..

Ja ja nog om det..för den här gången...ja hoppas i alla fall att 2020 ska bli ett bra år...behöver verkligen det...behöver nåt att se fram emot...behöver få en ljusare framtid...behöver mer glädje, skratt o framförallt få känna mig lycklig...

Ja med andra ord så är det inte så mycket som har hänt trots att ja inte har skrivit på flera månader...julen flöt på i vanlig ordning...nyår likaså...barnen har återgått til skolan o man är åter till verkligheten o vardagens alla rutiner...

Gott Nytt 2020 

I aug så tog pappa ett blodprov för att se hur blodvärdena såg ut...nu är det dags igen att ta nytt för att se om det har förändrats nåt eller om det är detsamma (kanske t.om bättre)..så länge det inte händer nåt större avvikande så behöver inte pappa nån behandling men skulle det vara så att det blir förändringar då blir det nån form av behandling...

De har pratat om bl.a strålning o cellgifter...tror även pappa nämde nåt om ev tabletter..men så länge värdena håller sig så slipper han behandling..men han ska ta nya prover varannan månad fram till sommaren...

Men en kommer ju vara jätteorolig varannan månad innan man vet nåt....

Att Henrik skulle prioritera mig först finns inte på kartan...inte sina barn heller hur illa det än låter men det är väl vetskapen att han vet att ja finns där för dem till 110 % så slipper han...men skulle han få eget ansvar över dem så tror ja att de hae fått tagit hand om mycket själva o tagit hand om varandra...

Jobbet går före ALLT annat...o ja visste det...ja har alltid veta att Henrik är en arbetsnarkoman o att han kommer alltid att vara det men sen finns väl den där tron att saker o ting kanske ändras..men ska ja vara ärlig så tycker ja nog det har blivit värre...

Men sen finns det ju andra saker som man måste vårda ömt som t.ex kärleken o familjen..för den kan försvinna...Henrik har alltid sagt att man ska vårda sina anställda så de inte försvinner..har önskat många ggr att det gällde även oss..mig o barnen...

Men det jobbigaste är att han inte ser problemen utan tycker bara ja är dum/fjantig när ja blir arg/surar..men det är han som inte fattar är att han sårar mig..gång på gång...

Ja vet att ja ALDRIG kommer att komma först men han kunde väl åtminstone bry sig lite och även visa det (om han nu gör det)..för just nu känns det inte så...denna veckan sårade han mig mycket...kanske ni tycker ja överreagerar men det kändes som knivhugg rakt i hjärtat..

För några veckor sen frågade ja Henrik om vi skulle gå ut o äta samt musikquiz o han sa att det kan vi väl..så ja frågade 2 andra par om de vill med o det ville de...allt var frid o fröjd o jag såg fram emot denna kvällen (höll tummarna att ingen skulle lämna återbud osv)..

Sen är det som så att Henriks bror fyller jämt i år o ska ha kalas framöver..inga konstigheter med det.. men ja hade ändå i baktanke att han kanske även kommer ha nåt dagen då han fyller men tänkte skit samma vi har ju andra planer o kommer ju gå på det "riktiga" kalaset längre fram...

Mycket riktigt så kom det en inbjudan om lite firing men ja tänkte att vi ska ju inte dit för vi har ju andra planer men kruxet var att Henrik tyckte att han var tvungen o gå..så han sket i mig , våra planer o våra vänner.

Ja sa att ja tyckte det var fel o taskigt gjort..både mot mig o våra vänner men det tyckte inte han...ja frågade även att när umgicks vi sist...bara du o ja (alltså utan barnen)?? men det kom han inte ihåg..tror det var en gång i våras..

Känns kul att veta att du inte vill umgås med mig sa ja o fick då svaret: det är inte det att ja inte vill umgås men ja är ändå så dålig på musik o gör ingen nytta så ja kan lika väl gå på kalaset..

Men sen så kom första knivhugget...

Sen behöver vi inte göra allt ihop utan vi måste kunna göra saker var för sig..du går på ditt o ja på mitt....ha lite egentid...

Trodde ja hörde fel...GÖRA ALLT IHOP!!! vi gör ju inget ihop...antingen så är ja själv eller så är barnen med..Henrik är aldrig med...o det var längesen vi gjorde nåt bara han o ja...han däremot gör betydligt mer saker på egen hand...med andra ord egentid...ja däremot vill inte ha mer egentid då ja är i stort sett alltid ensam..

Ja ser fram emot helgerna när han är ledig så man kan hitta på något (oftast med barnen men ändå) att man umgås..ja har alltid värdesätt dem o det trodde ja han oxå gjorde men ja hade fel...han vill tydligen ha mer egentid...

Sen kom andra hugget...

Ja frågade Henrik varför sa du att du ville gå då om det nu är så himla tråkigt?? o då svarade han: hellre det än o sitta hemma o glo på mobilen/tv!!!

Alltså ville han inte följa med för min skull eller för att vi skulle få tid tillsammans o att det skulle bli en trevlig kväll i goda vänners lag..utan han gick för att slippa ha tråkigt hemma...o att få höra nåt sånt känns inte kul...

Så kvällen som ja såg fram emot kändes inte alls lika rolig längre...kvällen som ja såg fram emot att få umgås med Henrik existerade inte längre för han valde bort mig...

Men det "roliga" är att om vi hade varit bortresta så hade kalaset kvittat enligt Henrik för då hade vi inte varit hemma  men nu var vi ju inte bortresta (men vi hade ju andra planer ) men det kvittade för det var tydligen livsviktigt för Henrik att skita i dem o gå på kalaset istället o där får ja stå o "ursäkta" Henrik inför våra vänner varför inte han följde med..

Sen frågar han varför ja är sur o egentligen är ja inte sur utan bara JÄVLIGT ledsen o besviken att han inte tyckte våra planer var viktigare...att han inte tyckte att lite tid på tu man hand var viktigare...att han inte tycker ja är viktigare..barnen...hans familj...

En gång i tiden så såg han mig...

En gång i tiden hörde han mig...

En gång i tiden berörde han mig..

En gång i tiden var jag någt för honom...

En gång i tiden så brydde han sig om mig...

En gång i tiden så var jag det bästa som hade hänt honom...

En gång i tiden så älskade han mig...

Men så är det inte längre....så varför kan man ju fråga sig är man ihop??..är det för det är enklast så eller finns det nåt där inom oss att vi faktiskt bryr vi oss o vill leva ihop  men har liksom kommit vilse eller är det bara att vi är rädda för det som finns där ute?? rädda att starta ett liv utanför "tryggheten"??

Ja kan erkänna att det jag skrev inte heller känns samma hos mig som det gjorde när man nyss hade träffats och allt var som en dröm...åren går o livet o känslorna förändras..ibland till nåt sämre, ibland till nåt bättre o ibland t.om till nåt djupare...förhållanden går upp o ner o allt är inte lyckliga dagar..

Men ibland så hoppas ja på att ja ska få uppleva vissa saker igen...få känna mig sedd, lycklig o framförallt levande... men det gör ja inte...tycker ja bara känner mig arg, besviken, ledsen o gråter mycket...vem vill leva så??

Visst ja kanske överreagerar vissa gånger men är man inte sitt rätta ja längre utan känner att  psyket är ur balans hur ska man då kunna stå emot motgångar när livet i helhet  i stort sett känns som en ENORM motgång??

Har haft pappa här på besök...han åkte hem igår så det är tomt nu när han inte är här...men han var här i alla fall i 10 dagar...det är roligt när han är här o hälsar på...samt att han får vila upp sig...slipper laga mat o så...får se om han kommer o hälsar på nåt mer i år...annars så får vi ta nya tag nästa år...

Ja då har snart barnen gått 1 månad i skolan..helt otroligt o sommaren känns så låååångt borta eftersom hösten kom så fort.. det har väl varit några soliga o skapligt varma dagar men en minns tyvärr bara de gråa blåsiga regniga dagarna..idag är det t.ex en sån dag...

Ja vet varken ut eller in...ja bara känner mig tom, arg o ledsen...ja försäker inte tänka på det men det går liksom inte...det ploppar upp i huvudet när som o hur som...men ja vet att ja måste skjuta undan tankarna för annars blir ja knäpp...måste fortsätta med livet hur jobbigt det än är...

I onsdags var ja med pappa på sjukhuset för att få veta vad som är fel...vi fick veta att det hade skickats remissser till  öra,näsa hals o lungröntgen..så dit ska han oxå innan vi har alla svaren..

Först trodde de även att det var nåt fel med njuren men efter 3 omtagningar av kontraströntgen samt ultraljud så fann de inget konstigt...o det var ju bra nyheter...

Alla blodprover visade inte dåliga resultat men det fanns prov som visade det man troligtvis misstänkte: blodcancer

Även om just det provet visade "bättre" än sist så har pappa små (ja ja vet inte vad de hette) men för att summera dessa små så var det en blodsjukdom/cancer..

O eftersom pappa inte är "sjuk" så ger de honom ingen behandlig för tillfället men han ska ta prover varannan månad för att de ska hålla koll o sjunker det (eller om något annat händer)  så får de diskutera om det ska sättas in cellgifter eller strålning...

Har googlat (vet att man inte ska göra det men kan inte låta bli...en vill ju veta mer) o det sägs att man kan leva ett livslångt liv trots sjukdomen...även att forskningen har gått framåt o fler överlever men sen är det ju så mycket annat som spelar in...åldern, sjukdomar etc etc...

Men  ja måste "släppa taget om sjukdomen" o låtsas att allt är som vanligt..för ja kan inte gå o tänka "att deta kanske är sista gången vi gör si eller så"...kanske det är så men det kan oxå dröja många många år...men det är svårt att tro på nåt bra när en inte har några bra erfarenheter i bagaget när det gäller cancer..mamma levde 7 månader från hon fick sin diagnos tills hon somnade in...

Men ja måste tillåta mig att skratta, njuta, leva livet..planera framtiden...inte leva i skräck o oro men det är lättare sagt än gjort men ja måste....o så länge pappa inte är "sjuk" så får vi ta vara på alla dagar o tro på att detta ska gå vägen...men ja har bara pappa o ja vill inte att han ska dö...

Men jobbigast är att inte ha nån att prata med om detta..vill inte prata med pappa för det blir så jobbigt o ja bara gråter..ja skulle ju vara stöd till pappa men det slutade med att han fick trösta mig..visserligen hade vi kommit hem till honom då men ändå...även om en har misstänkt så kommer det som en chock... pappa sa att han först  blev ledsen o förtvivlad men fick inse att det är som det är o det blir som det blir...han visste väl egentligen innan sen tidigare men ville inte säga nåt förrän svaren kom....ja har frågat honom tidigare om han vet nåt men inte berättar o han sa nej men sen visade det sig att de hade pratat om olika diagnoser (men då visste de inte vad det kunde va) men läkaren hade pratat lite tidigare om strålning/cellgifter o det har inte pappa nämn men han ville inte oro mig..

Helst ville han nog inte alls att ja skulle veta men eftersom han var på det ena läkarbesöket efter det andra så är det ju inte konstigt om man börjar undra o förstår att nåt är fel..

Värst blir det ju när/om han bli sjukare o vi bor så långt ifrån varandra..ja vet inte hur ja ska kunna lösa det...troligtvis så får ja flytta hem till pappa...för det är bara ja som finns vid hans sida...mina andra syskon vet inget o pappa ville heller inte att de ska veta nåt..inte i nuläge i alla fall..han menar på varför ska de "bry sig nu" när de inte gör det annars...o ja är glad att vi tycker samma...för varför ska man låtsas bry sig om när nåt händer när de totalt skiter i en annars...

Men värst just nu är o känna trycket över bröstet...brännande ögonlock...hela tiden vara nära till tårar men framförallt hjälplösheten...men ja lovade mamma att ta hand om pappa o det ska ja göra...tills döden skiljer oss åt o ja hoppas det dröjer många många år...