Igår hade ja o Livia en liten "mamma-dotter-dag"... hon var ledig från skolan (studiedag) så då fick hon bestämma vad vi skulle hitta på o vad vi skulle äta så Livia tyckte vi skulle äta på Sibylla...blev även en fika på kondis o lite shopping...

Ibland behövs det inte mycket för att det ska bli en bra dag..Livia var nöjd o då är oxå mamma nöjd    

Idag fick ja veta att mina prover var bra...ingen järnbrist eller B-12 som de funderade på ett tag..men ja har ju fortfarande problem även om inte blodproven visade nåt...så nu väntar ja på att doktorn ska ringa mig den 19 feb så får vi se hur eller om vi går vidare med detta...bästa vore ju om ja fick komma dit o han kunde kolla mig i halsen o se om allt ser normalt ut...

En annan vet ju inte hur en ska se ut...ska man vara röd, rosa, torr, blank, prickig, vit, krusig......?!?! ja med andra ord så har ja ingen aning hur man ska se ut om det ska vara avikande eller inte..

Fick även veta igår att min svärfar har Parkinson...men ska börja medicineras o han själv hoppas på förbättring o ja hoppas på det ja oxå men en vet ju inte hur sånt här utvecklas..har ingen erfarenhet hur fort/långsamt det kan gå o hur bra medicinen är..

Snart ska även pappa iväg för sitt blodprov som han tar var 3:de månad o ja håller verkligen tummar o tår så hårt att det kommer att visa samma resultat som det har gjort hittills...

Ja vill inget hellre än o slänga mig i bilen o åka o hämta Alice...krama om henne o säga att allt kommer att bli bra...

Alice har väl aldrig haft nåt emot att gå till skolan...trots allt så har hon känt att skolan har varit ok o hon såg fram emot att börja på gymnasiet...ut med det gamla o in med det nya..mot nya äventyr o  prövningar...

Men det blev tyvärr inte så...skolan i sig tycker hon är helt ok o hon säger att hon vill gå kvar...ja vet egentligen inte riktigt vad som är fel men hon känner sig utanför i klassen på nåt vis...hon kan liksom inte riktigt förklara vad det är som inte känns ok..

För en stund sen så ringde hon o ville att ja skulle komma o hämta henne..frågade varför/om nåt hade hänt? då började hon gråta o vart jätteledsen....känslor som hade kommit upp..men ja försökte lugna ner henne o prata med henne att försöka inte tänka på detta..försökte peppa henne så gott ja kunde...sa att hon skulle försöka gå klart dagen o så skulle vi prata mer om detta när hon kom hem..

Men ja blir så ledsen (sitter här o tårarna rinner) när mina barn är ledsna för saker som ja inte vet hur ja ska kunna hjälpa dem med...vi har pratat med skolan om detta o så men det är inte lätt om det sitter inom en o man kan inte specifikt tala om vad som är fel..

Men ja kan inget annat än försöka så gott ja kan...ja kommer alltid att kämpa o finnas där för mina barn...men ja önskade ja inte behövde vara ensam om att kämpa men tillsammans med mina barn ska vi ta oss igenom livets bergodalbana...ja gör allt för er..ni är mitt allt...älskar er i all oändlighet..       

Idag ska min svärfar iväg för o göra undersökningar eller hur man nu kollar för att se om han ev har Parkinson...det som är största problemet för honom är att han är så långsam när han t.ex äter, klär på sig men har oxå skakningar..det märks speciellt när han t.ex ska bära nåt till bordet som t.ex en kaffekopp...

Vet inte hur lång tid det tar innan man får veta om han har det eller inte...hoppas att det bara är åldern som gör sig påmind o inget annat..

Än så länge så klarar han ju sig själv o så men det kan ju bli värre med tiden o då vet man ju inte hur det blir med saker o ting...alltid så är det nåt...man kan aldrig få känna sig glad o njuta av livet...

Konstigt..idag är det en vecka sen som ja var iväg o tog blodprov men ja har ännu inte hört ett ord...har varit inne på 1177 o sett svaren på blodproven (den sista kom in i fredags) men ja kan inte tolka dem så ja vet inte vad de olika betyder...

Om ja har fattat rätt så ska man ligga inom intervallen eller vad den nu står..så på 2 prover så är ja antingen under eller över men annars nånstans där emellan men en vet ju inte ändå om svaren har nån betydelse även om de ingår i snitten på vart man ska ligga..

Men man kan ju tolka det hela på två olika sätt...antingen så är det inget så därför får ja vänta eller så vet läkare inte vad som är fel o försöker komma på vad det kan vara..kan ju oxå vara sjuk eller ledig..men oavsett vilket så vill en ju veta...men ja avvaktar idag o hör ja inget idag så får ja ringa till vc imöra o fråga

Har haft en sveda/brännande känsla i gommen i 3-4 månader som inte vill ge med sig...värst blir det när ja dricker kaffe men även andra drycker o mat men ja kan änså inte riktigt sätta fingret på vad exakt ja får denna känslan av...

Trodde först att det kanske var halsbränna men ja har inga sura uppstötningar men ja provade ändå medicin för det men det funkade inte..provat även värktabletter mot infektion men det hjälper inte det heller..

Men efter många om o men så ringde ja till vc o idag har ja varit iväg o tagit blodprov för att kunna utesluta det ena eller det andra...men ja tror inte de kommer att hitta nåt fel men vi får se..

Tror ingen vill minnas detta året...året som för så många skulle bli en omstart..detta skulle bli mitt år...nu skulle livet vända..

Visserligen så gjorde det ju det men inte till nåt bra...vem kunde tro att när man hörde om Covid-19 för första gången i Kina att detta viruset skulle eröva hela världen...Covid-19 håller ett hårt järngrepp om hela världen...folk blir sjuka.. folk dör...länder stängs ner...folk bunkrar..folk är rädda...företag går i konkurs...krogar/restauranger får stänga ner etc etc

Detta är inget som ja behöver sitta o berätta om eftersom vi alla lever i samma värld...en upp-o-ner-vänd-värld så känns som den aldrig ska ta slut..

Men förhoppningsvis så kanske man kan få börja återgå till det mer "normala" (nu vad det är?) till hösten förutsättningen att vaccinena fungerar som de ska samt att så många som möjligt väljer att vaccinera sig o verkligen hoppas att detta nya muterande viruset inte är nåt nytt virus som vi ska behöva slåss mot...att vi byter den ena fienden mot en annan..

Men som sagt...hade tänkt att detta skulle bli mitt år...ja skulle försöka få in en fot inom barnomsorgen men kände att det var inte läge för det just nu....så att få tjäna lite egna pengar får vänta..

Skulle även försöka finna ett eller annat sätt att må bättre vilket heller inte blev nåt med..mår ännu sämre nu o känner mig mer ensam än någonsin..lätt till tårar för minsta lilla, gråter ofta o känner mig värdelös..svårt att somna på kvällarna för det bara snurrar i huvudet...

Allt ställs in...man har inget roligt att se fram emot o det blir bara mindre o mindre med den sociala biten..

det lilla ja hade finns inte ens kvar..

Detta har varit ett riktigt FÖRBANNAT SKITÅR...ja inte bara för mig utan för de flesta men ja kan bara prata för mig själv...

Men det finns några ljusglimtar o det är att vi har hållit oss friska...Henrik fick visserligen ta ett covid test strax innan julen för han hade åkt på halsont men tack o lov så var det inget men tyvärr så kunde inte ja o barnen åka o fira jul med pappa på julafton men vi tog igen det på annandagen istället...

Sen har pappas blodprover varit under kontroll så än har han inte behövt nån behandling för leukemin...sen har även han hållt sig frisk ifrån Coronan...vilket ja är otroligt tacksam för..även Henriks föräldrar o släkt har klarat sig än så länge är väl bäst att tillägga...

Nej ja hoppas verkligen att 2021 blir ett bättre är o att vi alla fortsätter att hålla ut o förblir friska o att detta elända viruset "försvinner"..för helt borta kommer det inte bli men åtminstone så man kan återgå till livet igen...då allt var som vanligt

Ännu en dag
Jag vaknar upp igen
Naken vid min teve som visar jorden
Som i en film
Visst är det skönt att ha det så
För jag vet ju vad som pågår men inte hur det slutar
Aha
Vem ska jag tro på
Tro på
Tro på när
Tro på när allt är såhär
Och ingenting vi nånsin med nåt menar
För vem ska jag tro på
Tro på tro på när
Tro på när allt är såhär
Jag hoppas ändå på ett lyckligt slut

Denna sång sjöng Dileva på 80-talet o det är så som det är nu...vart man än vänder sig så hör man om Corona..vilket är självklart eftersom det är ett virus som sprider som löpeld över hela världen..annars vore det ju konstigt om man inte pratade om den..

Men ibland så blir det bara för mycket...man vill liksom lägga händerna för öronen, blunda o skrika rätt ut..men detta är ju en smitta man inte kan rå för eller göra någonting åt oavsett hur mycket man än skriker, blundar eller håller för öronen för öppnar man ögonen o släpper händerna så finns viruset fortfarande kvar där ute o vi är mitt i det..vilket vi vill eller inte..

Men det som ja blir mest förvirrad över o ibland rent av tokig är alla dessa restriktioner/rekommendationer man får..vem ska man tro/lyssna på när de säger så olika..

En del säger att vi ska isolera oss helt ifrån allt vad som har med mänsklig kontakt att göra medans den andre säger att vi ska leva som innan..o sen kommer det en tredje o säger nåt där mitt i mellan...

Ja försöker vara den som är mitt emellan...för ja tror inte på total isolering...visst kanske för smittspridningen i sig men inte i det stora hela för det kommer en tid efter detta o vart befinner vi oss då?

Men självklart så kan vi inte leva som innan utan vi måste på många sätt o vis göra så att vi kan stoppa detta viruset som har smittat otroligt många i världen..detta är ingen lek o även om många säger att de inte bryr sig så tror ja att det finns en liten oro i oss alla..

Kanske inte för själva smittan men för vad som komma skall??

Alla som måste lägga ner sina verksamheter/företag...alla som blir arbetslösa...den ekonomiska biten som måste fungera för att vi ska kunna leva vidare...priser måste höjas för att man ens ska ha en chans att ta sig tillbaka...man kan inte anställa även om man kanske behöver det...folk kanske inte kan få ta ut sin semester...folk slutar kanske inte att resa men det dras nog ner en hel del..hur blir det för länderna som då lever på turismen?? 

Sen detta med ensamheten..det var redan innan detta bröt ut ett stort problem...den sk ofrivillga ensamheten som många människor lider av..gamla som unga..ja är en av dem...o ja känner redan nu av det även att det inte är förbud i Sverige att gå ut, träffas osv...men rädslan att behöva isolera mig ännu mer..att bli ännu mer ensam än vad ja redan är jobbig..även om det inte är förbud så blir det liksom lite tabu o man håller sig mer på avstånd..saker som man vanligtvis gör eller har tänkt göra ställs in...som t.ex så skulle ja o Alice på en show i slutet på april som nu är framflyttad till nästa år...Henrik fyller år om 1 v o det blir ingen firing med släkten pga detta..ja drar mig t.ex lite för att åka till pappa..inte för att ja inte vill utan för ja är rädd att vi skulle dra med nån smitta eftersom han är i riskzonen både åldersmässigt o har flera underliggande sjukdomar..

Samt att ja blir ledsen att ja inte kan hjälpa honom pga avståndet o eftersom han inte har nån annan som kan hjälpa honom med t.ex handling så måste han utsätta sig för smitta oavsett om han vill eller inte...för mat måste han ju ha...visst smittor utsätts man dagligen för annars oxå men nu är det ju nåt helt annat..sen får ja dåligt samvete att ja hjälper Henriks föräldrar med handling men ja kan inte hjälpa min egen pappa..

Det är så mycket som står på spel...vad som är rätt eller fel vet ingen eftersom detta är nåt nytt...vi är " i krig" utan levande soldater..vi står öga mot öga mot ett virus som ingen vet hur man stoppar..men vi ger inte upp utan vi försöker så gott vi kan...de flesta av oss i alla fall..

O det sitter människor världen över för att hitta vägar hur man kan få stopp på viruset, forskning pågår för fullt att få fram ett vaccin..hjälps vi alla åt så ska väl detta ta slut tids nog...sen om det blir om 2 månader, 6 månader eller längre är det ingen som vet..men om vi försöker tillsammans bygga en mur för att hålla smittan i schack så ska vi väl ta oss ur detta..

Men det är som sagt jättesvårt o veta...hur allvarligt är detta egentligen? tar vi i för mycket/för lite när de säger så  olika saker...

Men om vi åtminstone försöker så som god handhygien, avstånd, inga resor varken utomlands eller inom landet som t.ex skidorter, stora samlingar etc etc så har vi ju i allla fall en liten grund att stå på...

För det kommer ett liv efter detta o då är det MINST LIKA VIKTIGT OM INTE VIKTIGARE att vi ställar upp för varandra så vi kan återgå till våra liv..till det normala...