Glömde att skriva att ja tog ju ett nytt grav.test idag för att vara på den säkra sidan....

Egentligen så visste man ju svaret men man ville ändå övertyga sig själv...ett litet hopp inom en hoppades att svaret skulle vara positivt...

Men tyvärr så var det inte så denna gången heller....:-(

Man kan undra hur mycket man orkar med?...hur länge ska man behöva få tråkiga besked?

Det har ju varit månad efter månad nu i flera års tid....ja vet inte när det är dags att ge upp men ett tag till tänker ja fortsätta...o sen så beror det på vilken doktor man träffar då man nästan varje gång får en ny..

Vilket är ganska påfrestande för man måste dra allt ifrån början...man får ingen man kan känna sig trygg med för hur det än är så tycker alla läkare så olika...vissa är hjälpsamma medans vissa är ännu mer hjälpsamma..

Men sen så har ja även stött på läkare (en i alla fall) som inte alls var så speciellt hjälpsam...han vill inte hjälpa mig..kände mig väldigt ledsen o besviken när ja gick därifrån...sen när ja har fått honom nån gång senare så har ja ringt o ändrat tid bara för att inte få han....

Men man ska ju känna sig väl bemött....man har det nog så tufft ändå utan att man ska behöva möta en ohjälpsam läkare för då behöver man ju egentligen inte gå dit...

Men ja håller tummarna att ja o min man kommer lyckas nästa gång...

även o hoppet försvinner mer o mer för varje motgång....för varje

 månad som går...men än så finns det lite hopp kvar eller?

Tror inte på hoppet men finner inget bra ord....hoppet övergav mig när mamma dog...det där man säger att hoppet är det sista som överger människan...det ordspråket eller vad man nu ska kalla det avskyr ja...

Mamma sa det när hon låg på sjukhuset....att hoppet är det sista som överger en...men ja såg på henne o tänkte:

-Vilket hopp??? det har övergett oss för längesen....

Men för mammas skulle så nickade ja väl ett ja o kände sen hur tårarna bara strömmade nerför mina kinder...

Om det nu fanns nåt hopp då skulle väl min mamma fortfarande vara i livet som en frisk människa...men så vart det inte....

*tårarna rinner ner...ja trodde inte man kunde sakna en männsiska så mycket att det nästan gör ont...det känns i hjärtat...det känns som om det var igår som mamma gick bort men det är snart 2,5 år sen...men ja saknar henne så mycket....tårarna kommer ofta när ja pratar om henne eller skriver om henne som nu...eller bara tänker på henne..*

Nog om det...ser snart inget...vill inte vara ledsen men det är svårt att låta bli....har så mycket omkring mig...försöker vara stark...men ibland så går det inte...då kommer tårarna...

Men ja hoppas på att 2009 kommer att vara ett bra år...en vändning för oss: mig, Henrik, Alice, min pappa, min lillebror..o sen att mina andra två syskon skulle bry sig mer om oss andra...

Men mirakel sker inte bara så där men drömmar kan ju slå in...

Kram till er alla....

 

tina

23 januari 2009 11:38

Hej vill bara skriva ett tips om din blogg du behöver inte godkänna den utan bara tänka på det.
När jag läser din blogg så stör jag mig på att dom där sköldpaddornarör sig det blir lixom svar läst.
Jag som har glasögon och brytnings fel.
Jag vill inte att vi ska bli ovänner men ville bara attdu skulle veta
ha en bra dag å lycka till med ostkakan.
Och hoppas på att det visar ett plus på stickan snart.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vi har ju skaffat skatter o det har verkligen inte varit nån dans på rosor (varför man nu säger så för det rosor är ju taggiga o jävliga) men hur som så har det inte varit bra..det började med att ja kastrerade katterna o då visade det sig att på den...

Herregud...ja nu kan vi i alla fall inte säga att vi inte fick en vit jul eller vinter för den delen...men känner att det räcker nu...just nu så har vi 5 plusgrader solen har lyst och en hel del av snön har försvunnit men också gett stora vattensamli...

Här är det sjukstuga deluxe..nja kanske inte riktigt så illa men det har varit..började med att Livia fick lite ont i huvudet o halsen i torsdagskväll..kände sig inte jättesjuk på fredag men valde att stanna hemma o det var väl tur det för POFF från ...

Halva januari har gått o det var över 1 månad sen som ja skrev nåt här...sa att ja skulle bli bli bättre på att skriva o det såg vi ju hur det gick med det....men å andra sidan så kan man ju inte tvinga fram nåt att skriva om, om man inte kan vill el...

Endast 22 dagar kvar av 2023...även detta året har varit en speciellt år..så mycket elände som har hänt/händer i Sverige och i övriga länder...krig...dödskjutningar...bränder av olika de slag...ja det har varit så mycket neagtiva händelser så man ork...