Läste på Jenny´s blogg (se mina länkar) att de hade haft krångel med bilen...tänkte ja skulle berätta om en gång då precis ALLT gick fel...

Ville bara hem o dra täcket över huvudet o inte kliva upp förrän dagen där på..så här var det:

Ja tror det var sommaren 2007...ja jobbade i alla fall  på ett senior boende...denna dag så skulle ja vara i tvättstugan..(vi tvättade åt de gamla som inte orkade tvätta själva)

Eftersom ja skulle vara i tvättstugan så hade ja Alice med mig för denna sommaren så hade ja ingen barnomsorg utan ja fick hjälp av Henrik´s faster o farmor till Alice...men denna dag så tyckte ja att hon kunde få följa med....

Dagen närmade sitt slut..hade bara lite tvätt kvar i torkskåpet..så Alice o ja gick o hämtade nyckel till denna dam som vi hade tvätt till..Alice fick bära nyckeln från kontoret ner till tvättstugan som låg i källaren...

Efter nån minut så kom ja på att Alice hade nyckeln till (vi kan kalla henne Elsa) så ja tänkte att det är nog bäst att ja tar den så den inte försvinner..

Men vart var nyckel???????...jo så här låg det till...Alice hade lekt att hon låste dörren till torkskåpet...men kruxet var att det inte var nåt stopp i själva handtaget utan nyckel hade åkt ner....o nu låg den i torkskåpets högra dörr....

Vad gör man??????...*tänk...tänk....tänk....* Aha..kom på att om ja hakar av dörren så kanske ja kan "välta dörren" så nyckeln kommer ut... sprang upp för att få lite extrahjälp...

Förklarade vad som hade hänt...Gunilla som jobbade bara skrattade men följde snällt med för att se om hon kunde hjälpa till...Alice som inte fattade någonting stod där o tittade på oss undrande??

MEN när vi skulle haka av dörren så visade det sig att den var igensvetsad...inte ens den skickligaste inbrottstjuven skulle kunna ta sig in...så efter mycket tänkande...många skratt o tårar...hårt ogjort arbete så fick vi ge upp...

Som tur var så var dörren till Elsa upplåst så de kunde komma in under kvällen...

 Packade ihop mina o Alice saker för att åka hem..går ut till bilen.. sätter Alice i sin stol...sätter mig i bilen o startar..inga konstigheter förrän ja har åkt kanske 150-200 m (ja o avstånd) så dör bilen..

Men som tur var så dog den innan ja hann o köra ut i "korsningen".. försökte att starta igen..o igen..o igen men bilen hade gett upp..

Vad gör man?????...*tänk...tänk...tänk*...ja får gå ut o skjuva (butta på) på bilen för ja var nästan i korsningen så ja visste att här kunde ja inte stå...men det är inte lätt att skjuva o styra en bil samtidigt o dessutom så hade vi en automat o den kan man inte lägga i "friläge" som man kan med en bil med växel...

O kan ni gissa vad som hände sen???..jo himlen öppnade sig o det började ösregna...där stod ja o sköv men som tur var så kom det en tjej förbi som jobbade på samma ställe som ja så hon hjälpte mig..o strax därefter så kom det en kille o frågade om vi ville ha hjälp..

JAAAAA det vill ja....all heder till den killen som svängde av vägen bara för MIN skull...då han hade sett oss från vägen..

Så han styrde medans vi sköv på...o mitt i allt detta så vart Alice lite rädd o började gråta för hon visste ju inte vad som hände...

Sen kom det förbi en gubbe o frågade -"om ja hade soppatorsk???" (slut på bensin)

Bara för att man är av det kvinnliga könet så behöver det inte betyda att man inte kan tanka...o ja kan säga er att den som sköter tankningen tvätt av bil, service m.m på våran bil är ja...(obs ja byter inga däck men det beror på att Henrik är starkare än mig)

Så ja svarade -Nej det är det inte för ja har halvtank..o gissa om han parkerade bilen fort o kom bort till oss för att se vad felet kunde vara...

Så där stod ja o Alice...den snälla killen...den kaxiga gubben..(den snälla tjejen fick lov att gå) o tittade ner i motorhuven o regnet det bara öste ner...

De stod där..kliade sig i huvudet o såg ut som två levande frågetecken o den kaxiga gubben sa:- Ja dessa nya bilar...de är inte lätta att hitta felet på nuförtiden...

O så är det ..för dagens bilar kan man inte laga själv då det nästan alltid behövs en dator för bilens programvara..

Den snälla killen erbjöd sig att bogsera  bort mig till verkstan som inte

 låg så långt bort men ja hade redan ringt efter Henrik så han var på väg...

Men ja tackade så hjärtligt för hjälpen o de åkte sin väg...kvar stod ja o Alice o en icke fungerande bil...så vi satte oss i bilen o väntade på Henrik..

Han kom o vi "knöt ihop bilarna" o började åka mot verkstan...tills tanken slog mig:

-HJÄLP.... bromsen fungerade inte...fort upp med mobilen o ringde till Henrik o sa att han inte fick bromsa för då skulle  ja ha kört ihop med honom...men vi kom till verkstan...som tur var utan några skador..

Packade in oss i Henrik´s bil o vet ni???...då slutade det o regna o solen kom fram...

Förstår ni vilken dag detta var!!!!!...o varför ja ville gå lägga mig...:-)

Men allt slutade lyckligt..bilen vart fixad...det var Turbo-slangen som hade hoppat av..nu vart den satt..någonstans i motorn....:-)

O nyckeln till Elsa....den kom fram dagen efter...de hade ringt efter en kille så han lyckades få upp den men hur vet ja inte för ja var ledig dagen efter...o det behövdes nog med tanke på vilken dag ja hade innan..

O Alice måste nog ha undrat vad som hände??? för detta var allt en dag utöver det vanliga...

Så detta var min lilla historia om hur det kan gå en helt vanlig dag...

Ja har inte druckit kaffe i så många år....men ja kan inte säga precis hur många år..kanske 5-6 år...ev mindre..

Det är konstigt att kaffe kan påverka en så..de säger att kaffe är bra för det ena med det andra men man får även inte glömma bort att kaffe inte är bra för allt o alla...

När det gäller mig så bör ja inte dricka kaffe.....en liten skvätt skadar väl inte...men för min del så försämrar kaffe mina chanser att bli gravid....

Har även läst att kaffe kan ge ökad risk till missfall...o det vill man ju inte vara en del av...

Har även problem med magen så om ja dricker "för mycket" kaffe så får ja som magsjuka o det vill man inte frivilligt ha....o har även på senare tid märkt att kaffet kan ibland störa min skönhetssömn...då ligger ja o vrider mig av o an i flera timmar....inte alltid som det blir så men det förkommer...:-(

Men det lustiga är att ja inte är nån stordrickare när det gäller kaffe....visserligen så dricker vi ur mugg men det är inte alla ggr som ja dricker ur utan ja lämnar hälften eller mer...

O ja är inte beroende av kaffe så att ja måste ha för att vakna utan det blir kaffe efter maten vid 13-tiden o sen vid 21-tiden brukar vi ta oss lite..

Så egentligen så borde man väl sluta helt men ibland så smakar kaffe sååååå gott.....

Får försöka dra ner på kaffet för min hälsa skull...

Kram....

Ska snart åka o hämta Alice på dagis..ja får ha henne 15tim/veckan nu när ja är arbetslös...o eftersom hon har fyllt 4 år så är det gratis...o det är ju inga fel...men hade det kostat så hade hon gått på dagis i alla fall..

Så hon går på dagis 3 ggr i veckan o det brukar vara måndag, onsdag o fredag...om det inte är nåt speciellt på dagis eller att ja ska göra nåt så det är bra att hon byter dag...

Hon går där mellan 9-14 så hon hinner leka av sig...sen när ja hämtar henne så har hon fått lunch tidigare o för det mesta så har hon sovit på vilan vilket hon behöver för hon kan bli som en eldsprutande drake annars....:-)

Måste sticka....

Fiskbullar i skaldjurssås o pulvermos....

Till det serveras mjölk o "Våra bästa år"....

Mumsfillibaba..eller???

Nja man blir mätt o ja tycker om fiskbullar...så det så...

                    Varje djup sorg har en förlorad glädje till föremål. 

                                  Tappa inte bort denna riktning.
                               Låt inte sorgen glömma sitt ärende.
                      Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få.

 

Ja då var man tillbaka till ruta ett igen...önskan om att man kanske var med barn är som bortblåst...

Idag kunde ja se blod på pappret....så det sätter väl igång nu under dagen...*gråter en skvätt*

Vet inte hur många ggr....hur många dagar...veckor...månader t.om år ja har hoppats...längtat...gråtit...saknat...önskat men ingen vinstlott här inte...:-(

Men som de säger...skam den som ger sig...

Men frågan är hur länge orkar man???

Hur ofta vill ja gråta?

Hur ofta vill ja känna mig besviken...ledsen...arg...förtvivlad...osv?

Hur länge orkar man "pusha" sin kropp....sitt innersta....sitt sinne...sin kropp o själ???

Visst så är ja jätteglad att min kropp äntligen verkar ha funnit tillbaka till det normala...att ja slipper äta piller...gå på massa gyn.besök osv

Men ja kan känna många ggr att nu ger ja upp...det kommer aldrig att ta sig...men man måste kämpa på...

Hela livet går ut på att kämpa...hur man ska överleva..hur man ska få sina drömmar att gå i uppfyllse osv...

Men ibland så spelar det ingen roll hur mycket man än kämpar så kan man inte hålla sig över vattenytan.....

Men det är bara så att ja är så trött på att kämpa... stöter ju på olika bakslag hela tiden..då är det inte bara detta med att inte kunna bli med barn utan allt...

Allt tas ifrån mig känns det som ibland...har inget jobb inte lätt att få nåt heller...de ja älskar försvinner...min mamma som gick bort alldeles för tidigt...önskar att hon fanns här..att hon kunde trösta mig..krama om mig...säga att det kommer att bli bra(även om det inte är hon som kan avgöra det)..*gråter en skvätt till..*

Sen är det mina missfall....båda två i tidigt skede...första var i v 8-9 o det andra var i v 5 eller kanske t.om tidigare..o visst så tycker ja det är bättre att kroppen stöter bort om det är nåt fel..för man vill ju ha ett friskt barn..

Men hur tidigt det än är så sörjar man...har man aldrig varit med om det själv så är det svårt att sätta sig in hur mycket det påverkar en...

Många kanske kan tycka att det var ju inget barn just då...men det skulle bli...o det fanns där inom mig...ett liv som skulle växa o sen möta världen...där vi skulle vänta o ta emot han/henne med öppna armar..

Ja tänker inte så ofta på mina missfall...men det finns alltid där...oron finns att tänk om ja får missfall nästa gång...eller nästa gång..eller gången efter det...

Nu löper ja ingen större risk att få missfall då ja som tur är har haft en normal graviditet emellan mina missfall men man vet ju inte till nästa gång...

Sen så är det allt detta med min familj...min pappa o mina syskon...ja vet inte hur ja ska göra..säga..få dem att förstå...vi måste hålla ihop.. men ja tycker att vi glider mer o mer ifrån varandra...

Ja försöker finnas där för pappa...ja lyssnar på honom men ja blir ledsen många ggr då ja hör hur ledsen o besviken han är på de andra (mina syskon)..han säger att han inte bryr sig men innerst inne så gråter han..

Hur ska vi hitta tillbaka??..hur ska vi kunna bli glada o lyckliga igen?? tänk om man kunde köpa lite magi då skulle saker o ting se annolunda ut...

Får tacka för mig nu för ja känner mig lite ledsen just nu...alla minnena..alla påminnelser om allt o alla..men ja återkommer...

Kram till alla där ute...