Medans Alice var hos en kompis så passade ja o Livia på o gå en sväng på stan..var bl.a på Lindex o fyndad lite..fick t.ex 4 bodys för 80:- ord.pris på dem alla var 298:-

Köpte även lite kläder till Alice men de var tyvärr inte på rean...

Vi lunchade även ute....åt ugnsgratinerad fläskfile, champinjonsås o kokt potatis...

Man ska inte älta det som har varit...eller se bakåt  utan framåt men ja försöker finna ett svarpå varför ja är som ja är...varför ja känner som ja gör...varför livet känns så tungt just nu...

Alla har vi ju våra dagar...livet går upp o ner...för alla...men på de senaste åren så känns det som mitt liv bara går längre o längre neråt o ja får allt svårare o hålla huvudet ovanför ytan....

Men när ja började tänka tillbaka några år så insåg ja att sen 2003 så har det hänt nåt tragiskt i mitt liv (stora o små) varje år...

2003

Gravid..blödningar...missfall i v 8-9...får göra en skrapning 1 vecka före jul

2004

Gravid..blödningar..VUL..en massa tankar o oro...tror ja ska få missfall igen..9 jobbiga månader...slutar lyckligt trots akut kejsarsnitt...vi får vårat första barn (Alice)

Våran älskade katt blir överkörd....det tog mig oerhört hårt (kan bero  möe på hormoner) men gud vad jobbigt det var...o sen se hans bror som oxå sörjde väldigt mycket...

2005

Mamma blir sjuk...

2006

Vi får beskedet cancer....obotlig cancer....hela ens värld rasar samman...när man får veta att ens mamma ska där...när vet ingen det enda läkarna kunde hjälpa till med var att hon skulle få leva den tiden hon hade kvar så smärtfritt som möjligt...

Efter ca 8 månaders kamp så vinner cancern över mamma....7 aug somnar hon in...o då var det som om nån drog undan världen för ens fötter o man ramlade rakt ner i ett hål...föll o föll o föll....

Begravning, sorgarbete o allt annat som blir...

Medans man bearbeta sorgen efter mamma så kämpar man för att bli med barn men så länge inte kroppen fungerar som den ska så förblir man ofrivilligt barnlös..

2007

Ofrivillig barnlöshet....VUL....läkarbesök...räkna dagar...medicinering osv osv... min biologiska morfar dör....cancern tog hans liv....

2008

Kampen mot ofrivillig barnlösheten fortsätter....gravid...blödningar...

missfall i v 6....kroppen klarar inte ens av att stöta bort så ja måste genomgå en skrapning...

Ja blir arbetslös mitt i all detta...

2009

Fortfarande arbetslös...

Gravid...blödningar....VUL...ständig oro att nåt ska hända bebisen...otroligt jobbiga månader...efter samtal med min barnmorska o spec.mödravården på BB så får ja genomgå planerat kejsarsnitt...

Vårat andra barn föds...Livia...är glad några dagar (tills ja kommer hem) då gråter ja till o från hela dagarna...vill inte ha mitt liv..vill ha det gamla tillbaka...hatar den nya katten o vill göra mig av med honom så ja börjar fråga runt om ingen vill honom osv..

Men det blir bättre allt eftersom...

2010

Katten (den yngre) blir påkörd o får en luxation i höften...skulle ja ha lyssnat på den första vetrinären så skulle han varit död idag då hon tyckte att vi skulle avliva honom pga att han hade SÅ ont....men ja tog honom till en annan vetrinär som sa att han INTE alls behöver avlivas...så han lever än idag o han har inte ont...

Så det var oxå en pers man fick gå igenom o sen förklara för Alice att vi måste avliva katten...vi satt på toan med katten i famnen o verkligen grät floder....helt i onödan visade det sig...o det var ju tur det..

Känner mig allt mer ensam....saknar socialt liv...gråter ofta o när ingen ser...

2011

Ja HATAR mitt liv...funderar på om ja o Henrik ska gå skilda vägar...det känns som det enda vi gör är o delar säng...fortfarande arbetslös...har en sk "romans" på sidan om som ja inte förstår mig på eller vet vad ja vill...gråter lätt o vart som helst..känner mig så otroligt ensam...har en man som inte förstår mig eller allvaret i detta..har försökt o pratat med honom men det är som om det inte går in...

Ta bara t.ex häromdagen när ja var på Sibylla...satt där ensam vid ett 

 bord...hade visserligen Livia med mig men hon sov i vagnen...satt där o tittade ut o ja bara kände hur ensamheten kom över mig o ja nästan fick svårt att andas o plötsligt så kände ja hur nära det var att tårarna kom...fick skynda mig o torka bort dem så ingen såg...

När ja ser på familjer så tycker ja alla ser så lyckliga ut...så glada o levande...o ja önskade att ja var en av dem i familjen...ja ser på dem med tårar i ögonen..det värker i kroppen...mitt hjärta blöder...ja känner en stor saknad o önskan att ja oxå skulle vilja leva så...visserligen så är det ju bara en "bild" ja ser..hur de egentligen har det vet ja inte...men det ja ser är en lycklig familj...inte en sån familj ja har..

Så när man ser tillbaka alla dessa år så är det väl inte konstigt att mitt hjärta blöder o har fått sig en massa törner...mitt hjärta är skadat o det behöver repareras..fort innan det går itu...men frågan är bara hur???

Även små tragedier är jobbiga...men det är de stora som tar tid o läka...det har varit (är) så mycket känslor, tankar o funderingar genom alla dessa åren som man finner till slut inga bra svar..

Man har känt (känner) en massa olika känslor som man till slut inte har nån kontroll över....man finner ingen väg ut...livet känns som en labyrint...man går o går o försöker hitt vägen ut men vart man än går så kommer man hela tiden till en återvändsgränd...

Är det verkligen så livet ska vara ?? är det så här mitt liv kommer att se ut så länge ja lever??

Ja är trött på o gå hemma...så tro inget annat men ändå så känner ja hur ångesten sakta kryper fram....om 1 månad så är det dagen före skolan, dagis o arbetslösheten börjar igen...

Det är inte det att ja inte vill jobba...ja vill mer än gärna ha ett jobb...det som känns jobbigt är att man än en gång hamnar i klorna på AF....de hjälper inte mig utan de förpestar mitt liv...

O med tanke på hur ja känner o allt omkring mig så känner ja att ja verkligen inte behöver ett moment till o behöva tänka o bekymmra sig över....

Idag har ja o barnen varit till Karlstad...först så var vi förbi pappa o hämtade upp honom innan vi åkte hem till min syster för att fira hennes dotter som fyller 6 år idag...

Hipp, hipp HURRA!!!!

Idag så hade vi ju som sagt besök ifrån Karlstad...vi fikade när de kom hit på bullar o hallonpaj o vaniljvisp...sen gjorde vi iordning tacos som alla åt med STOR aptit..

Sen efter maten så skulle Alice o hennes kompis L gå ut o leka men de hann knappt runt huset förrän L kommer springandes o var uppjagad att ja måste komma fort fort för Alice har ramlat o slagit sig..

O en annan tog det ju med ro eftersom det är ju inte helt ovanligt att hon ramlar o ja sa till L att hon skulle säga till Alice att komma in så vi fick se..men L envisade att ja var tvungen o komma..

Så ja går ut o möter Alice som kommer sakta gåendes o verkligen STORTJUTER o blodet rinner nerför knät....vi går in på toan för att tvätta rent diverse skrubbsår som hon hade fått på bägge händerna o bägge knäna..

Men sen så visade det sig att under allt blod så hade hon fått ett ganska rejält sår..5-6 cm långt o ca 1 cm brett...men ja såg att det var mer allvarligt än bara ett vanligt sår då foppaskon var full i blod o undersidan av foten o mellan tårna...ja försökte tvätta bort det värsta o satte sen på några kompresser o en gasbinda..sen tog Henrik o åkte iväg med henne till akuten där hon fick sy ihop såret med 5 stygn....

O det lustiga var att det sista ja sa innan de gick ut var att se er för på vägen o va försiktiga....men men..barn är barn o de glömmer fort bort ens förvarningar...

Så nästa fredag ska vi till vårdcentralen o ta bort stygnen....det kan bli en pers om vi har otur men vi får väl se...

Men hon måste ta det lugnt så inte såret går upp o bada får hon heller inte göra så vi får väl vara glada att vi inte har några heta sommardagar...

Imorgon så får ja besök eller rättare sagt så får vi besök....min bästa kompis kommer, hennes syster o deras mamma samt barn....de är som min extra familj o i stort sett alltid varit det..det är med dessa som ja bl.a åker till Ullared med...

Men hur som helst så kommer de hit imöra...de ska fira mig att ja snart fyller år (om ca 2 veckor) o ja ska fira N att hon har fyllt år....

O eftersom ja har skämt bort mina vänner med hembakat så självklart så får de det imöra...så idag har ja bakat allt detta:

* Bullar

* Hallonpaj

* Biskvier med hallonsmörkräm (smörkrämen skar sig men smaken o 

  utseendet var det inget fel på....)

* 2 Budapestbottnar (fast den ena åt vi upp idag då vi hade kaffe-

  främmande på kvällskvisten men det hade ja räknat med att ha...

  antingen idag eller imöra)

Men självklart så kommer de inte enbart få en massa fika utan de kommer även få mat...det blir tacos för det passar både de stora o de små....

när du sa att du älskade honom  som det blev aktuellt för honom att fortsätta vara tillsammans med dig. Det var när du berättade vart hans bilnycklar låg. Det var då han bestämde sig. Det var inte frågan om ni skulle älska varandra i lust och nöd du svarade ja på. Det var den här:

- Inför Gud och denna församlingens närvaro frågar jag dig XX, vill du hålla reda på den här mannens saker och alltid kunna svara på var de är i nöd och lust?

-Ja..

Det var då du fick din livsuppgift. Att vara den som plockar, den som aldrig glömmer och som alltid kan svara på var tejpen är....

Dessa rader kommer ifrån en bok som heter "Familjens projektledare säger upp sig" av Gunilla Bergensten...

Denna bok är till för alla kvinnor som älskar sina män men som är  så trötta på att vara familjens projektledare...men ja tycker även att männen borde läsa denna bok så kanske de kan förstå oss kvinnor hur vi har det...

Boken är så KLOCKREN....när ja började läsa den så trodde ja nästan boken handlade om mig... sida efter sida o allt stämde så jävla bra in på hur ja har det o hur ja upplever saker o ting...

Precis så är det ju som det står i boken....det är skrämmande men sant...

tycker alla kvinnor som är trötta på att behöva ta hand om allt o alla ska läsa denna boken...den är fantastisk på sitt vis...men ändå så är det är tragiskt att vi är så många kvinnor som lever just så här o att alla mår inte bra efter ett tag att vara den sk projektledaren...den ALLT ansvar hänger på för att få vardagen att fungera...

Ja är en av dem... är du??

I slutet på förra veckan så fick ja veta en sak som inte alls var så roligt att veta...det gäller A...

Vi har nämligen en gemensam vän..eller vi har fler.,..men nu gällde det just denna gemensamma vän M...

Hon vet inte om mig o A...tror ja i alla fall inte...M o A har strulat lite grann för typ för 15 år sen...men fick nu veta förra veckan att de har känslor för varandra fortfarande...eller om de har blommat upp igen eller hur det nu ligger till...

Men hur som helst så berättade M för mig vad A tyckte om henne o att han sa ALLT det där man ville höra...o han fick en o må bra...o hela tjohejsan....

alltså han säger troligtvis samma sak till henne som han gör till mig....

O det är nämligen så att hon oxå är upptagen....har en sambo o 2 barn....det som skiljer oss åt är att ja är gift....

Visst de har kännt varandra längre..o haft ihop det förr....men ja vet inte om han kör samma "fula" spel mot oss bägge eller om det är så att han har känslor för henne....det hade han tydligen nämt i julas (vet inte om det var han själv som sa det till M eller om det kom fram från annat håll)...okej...

men kruxet är att A berättade för mig personligen (öga mot öga) o skriftlig att han har (hade) känslor för mig o detta var bara för några månader sen.....senaste för typ 2 veckor sen så fick ja en förklarning....om hur underbar ja är...hur möe han vill ha mig osv...

Kanske har han känslor för oss både eller så kör han bara en "fult" spel...han vet inte att ja vet...om inte M har sagt nåt vill säga men det tror ja inte....

Hon skulle inte offra sin familj för A men om hon skulle bli singel så visste hon precis vart hon skulle ringa....han vill ha henne o hon vill ha han...(enligt henne då... ja har inte hört hans version)

M berättade att hon var sååå kluven o allt det där...precis så som ja känner för A o detta med Henrik....M o ja lever ett ganska lika liv med att våra män inte ser oss, uppskattar oss etc etc....

Men det kändes jobbigt när M berättade vad A hade sagt o vad hon kände för honom o han för henne...bla bla bla...när ja själv har hört dessa orden ifrån honom...att han har sagt samma saker till mig...

Denna text tycker ja verkligen stämmer:

Säg aldrig "Jag tycker om dig", ifall du inte menar det. Ge mig aldrig komplimanger och fina ord, om du inte menar de. Ta aldrig min hand, om du ändå kommer att släppa den sen. Säg aldrig att du ska, ifall du inte har planerat. Titta aldrig i mina ögon, om allt du säger är en lögn."

Stämmer så bra, alla vill bli och förtjänar att bli behandlade med ärlighet och respekt....o detta är precis så ja känner för A...om han nu inte menar det han sa varför sa han det då?? eller o om han nu menade det han sa varför är han då så svår att förstå  sig på o varför säger han då samma sak till M eller kanske mer??

Ja vet inte vad ja ska tro eller inte tro....vill fråga men samtidigt så tycker ja att det har inte ja med o göra men samtidigt så frågade han mig för ett tag sen att han tyckte att ja skulle fundera på om ja var beredd o "offra" det ja har för hans skull??

O då kan man ju fråga sig hur menade han då?? ja vill väl inte "offra" min familj för nån som inte är redo offra sitt liv för min skull....om det nu är så att han har känslor för M hur kan han då ha mage o be mig o fundera vad ja är redo o offra o inte offra när han själv inte har "rent mjöl i påsen"??

Var hem till A nu under helgen.....bitvis så var allt perfekt men stundvis så vart det lite stelt o nästan lite pinsamt....så ja vet ärligt talat inte vad han tycker, tänker o känner för mig o detta med att vi umgås....

En del av mig säger att detta kanske var bra..om det får rinna ut i sanden o att ja tar tag i mitt liv med Henrik istället o får det o funka (just nu är det verkligen dåligt mellan oss...vi delar säng men mer än så gör vi inte) o att ja låter det vara nu (detta vi nu har ja o A) innan ja kanske gör nåt som ja får ångra...

Medans en annan del inte vill släppa taget...ja vill veta vad han vill, vad han tänker ,vad han känner o vad han tycker osv...ja vet innerst inne att ja o A inte skulle passa o ha ett förhållande för vi är så olika o har sån olika syn på många saker....men samtidigt så får han mig att må bra de ggr ja träffar honom o så....så det är väl det ja är rädd för att förlora...uppmärksamheten från en annan man....en man som ser mig, hör mig, så får mig att må bra, får mig att känna mig levande etc....

Ska ärligheten fram så tror ja att ja bara känner detta nu för att det är som det är mellan mig o Henrik (o en del annat spelar oxå in)....o att A ger mig det ja saknar...men skulle ja ge upp mitt liv för A så tror ja att denna spänningen, lusten, nån sorts av kärlek, åtron, längtan ja o allt annat man känner skulle försvinna...för nu är detta nåt spännande o lite "farligt" att man umgås med en annan man på sidan om...att man känner "nåt" för en annan man är ju nåt man inte bör göra...det förbjudan ger en liten kick men samtidigt så får det ju en att må bra...det är väl därför vi använder oss av nåt speciellt för det ger oss en kick...

A är min sk "drog" som ger mig en kick....håller inte i all evighet men för en stund....precis som en drog..de får en att må bra för stunden o en tid framöver...men sen ger de en abstinens som nästan kan göra ont...innan man får fylla på med nytt igen...