Sist ja hörde nåt ifrån A var i torsdags..o då var det ja som messade honom...men sen dess så har det varit stendött...inte ett ljud....men även ja har stått på mig (även om ja har varit nära) så har ja inte hört av mig till honom...fast att ja så gärna ha velat...

Men nu ligger ju bollen hos honom...nu är det upp till bevis om han verkligen vill ha nåt med mig att göra eller inte...

Han har några dagar kvar på sig (till nästa helg) sen måste ja försöka o "släppa taget" om honom...o försöka gå vidare i mitt liv....då behöver ja inte ens fundera på om ja är redo o "offra" min familj för hans skull..för då har han visat att allt det han har sagt inte var sant o att han inte ville offra sitt liv för mig...

En del av mig hoppas självklart att det inte är så....att det han har sagt är sant o att han verkligen menade det han sa..

Ikväll så skulle ja få komma ut..hitta på o göra nåt....ja skulle nämligen iväg på kobingo...ja inte bara ja utan hela familjen..

Men sen igår så började Alice klaga att hon hade ont i magen o hon sprang några ggr på toan....men vi tänkte att det går väl över tills idag....hon höll ju dock på igår o härjade o åt tårta så vi tänkte väl att det helt enkelt har blivit för möe av det goda...

Men det onda gick inte över tills idag utan hon har grinat, klagat o ôjjat sig till o från hela dagen...vet inte vad det är...borde inte vara magsjuka för hon har inte sprungit nåt på toa under natten....o har bara varit iväg en gång på toa idag...efter många om o men så gick hon o la sig o vilade en stund...

O nu har hon ätit lite mat (som hon själv bad om) så vi får se....kanske hon piggnar till så vi kan gå iväg ikväll för som sagt så tror ja inte på magsjuka för då borde det ju ha dragit igång tycker ja...får se om hon får behålla maten o drycken...

Det kan ju vara så att hon har ätit för möe av det goda igår...först så åt vi ju  våran medhavda fika i Mariebergsskogen ....sen åt Alice en  nachotallrik (ja hon åt inte upp allt)...sen en stor mjukglass (kanske det var den det var fel på??? hon var den enda av oss som åt mjukglass) sen på kvällen så åt hon en köttbullesmörgås innan vi vart inbjuda till svärföräldrarna på jordgubbstårta..där åt hon 2 bitar(dock inte så värst stora bitar men ändå)

Ja vi får avvakta o se...men är det inte typiskt så säg....så är det så att Alice är sjuk o inte kan gå ikväll så blir det ja som får stanna hemma...som vanligt...eftersom det är Henrik som står för kossorna till kobingon så kan ju inte han vara hemma o ja gå...så där har vi det igen...att det faller på 

 mig....

Det är precis DÄR ja befinner mig just nu...

Sitter här framför datorn...tårarna bara strömmar ner som värsta Niagarafallet..ja förstår inte hur ja har kunnat hamnat i den sitsen ja befinner mig i...eller det är väl inget ja kan rå för??

Allt ja begärde var att nån skulle se mig...o nån hörde min bön...ja just det...A gav mig det ja saknade...o nu sitter ja här o gråter över honom....

Ja var tydligen såå dum o trodde på ALLT han sa...att han verkligen ville ha mig...att han var intresserad..att ja var underbar....att ja var o hade allt han ville ha...för vem vill inte ha dig?? (sa han så sent som i helgen som gick) eller han sa allt detta ja skrev....

Men varför gör han som han gör då???

Varför får han mig att tveka....varför sitter ja här o gråter över honom...

varför får han mig att känna mig lurad??

Vi dansade tryckare till denna så varje gång ja hör den så känns det jättejobbigt o ja känner hur nära tårarna är....så kan ja så byter ja låt så fort ja hör denna på radio...den är jättefin men den plågar mig...

Så varför sitter ja just nu o lyssnar på den då??? varför plågar ja mig själv??

Är det för att intala mig själv att han vill inte ha mig?? att allt han sa bara var bullshit...en lek för honom..att ja aldrig har betytt nåt för honom utan det var bara nåt han fick mig att tro...

Eller är det bara ja som är nojjig o tror en massa fast det egentligen inte är så??

Åååå gode Gud om nån kunde hjälpa mig o finna ett svar...hjälpa mig att hitta vägen tillbaka...oavsett vilken väg det än blir men ja orkar snart inte mer...

Är det så som i sången??

Att det som fanns mellan mig o A är borta??

Är det så det är??

Mellan mig o Henrik...ett långsamt farväl???

Ännu ett gnäll-inlägg...men det får mig att må bättre..lite i alla fall eftersom ja inte har nån ja kan prata med om detta så får ja skriva om det istället o vill ni inte läsa så behöver ni inte...det är som sagt frivilligt...

A (killen ja har pratat om i tidigare inlägg) ja förstår mig inte på honom...

varför måste han vara så "svår"?? vad vill han ha mig eller vill han inte eller är det ja som är trög o inte fattar??

Är det ja som håller mig fast i honom o han försöker komma ur mina klor eller vad är det??

Men om det nu är så...varför säger han det inte rakt ut i så fall o ja lämnar honom ifred....men så länge han inget säger så vill ja inte det...men om det skulle vara så, så självklart skulle ja acceptera det o lämna honom ifred även om det skulle smärta..

Vilket det självklart skulle göra men detta smärtar nog mer när ja inte vet....han frågade sist vi sågs om ja var beredd o "offra" min familj för hans skull..men om man vänder på det o frågar han samma fråga: är han är beredd o offra sin frihet för mig (o mina barn)??

Tänk om ja är beredd o göra det...hur vet ja då att han finns där o tar emot mig när han inget säger...sen emellanåt så är han hur underbar o go som allra helst för att sen blir tillbakadragen o sluter sig som i ett skal....

Kanske det är ett sätt för att skydda sig själv eller så är allt han har sagt o fått mig att tro rena bullshiten....vad vet ja??

Absolut ingenting.....men känslorna finns där....det gör de...vet inte om ja är kär i A  eller om ja är kär i uppmärksamheten som A ger mig när vi ses...

Vad ska ja ta mig till???...känner mig så arg, ledsen o tom inombords...drar mig allt längre o längre bort ifrån Henrik....vill inte att han rör mig...vill inte gå o lägga mig när han går o lägger sig...vill inte umgås med honom känns det som...men ja försöker ja gör verkligen det men HELA jävla tiden så har ja en annan man i mina tankar..honom saknar ja...honom vill ja vara hos..han är den sista ja tänker på innan ja somnar o den första ja tänker på när ja vaknar....hur sjukt låter inte detta då??

Hela mitt liv kretsar just nu runt en man som ja egentligen inte har en aaaaaaning om vad han vill...vad han känner....eller om allt han sagt o gjort  bara är rena skitsnacket??

En del av mig säger lägg ner allt som har med A att göra o satsa på mannen (Henrik) som du vet älskar dig...som du vet vill ha dig...som du vet vill leva resten av sitt liv med dig (i alla fall i nuläge så vill han det)

Medans en annan del av mig säger vänta o se...vad detta kan leda till...det A säger är kanske sant o att han verkligen vill ha mig...men att han vänder taggarna utåt bara för att skydda sig själv för att han inte vet vad ja vill...

Ja ska försöka lägga honom på "hyllan"..ja ska försöka o inte messa till honom eller ta nån som helst kontakt med honom om inte det är han som har tagit intiativet först....

Ja har även frågat om han ev vill ses nästa helg (ev utgång) men han visste inte utan vi fick höras av längre fram....så nu är det upp till honom o visa om han verkligen vill träffa mig eller inte...

För ja skrev även (via mess) att ja kommer att ha svårare längre fram att komma loss så att vi skulle kunna ses då Henrik kommer dra igång med bl.a gräskörning, vi åker på semester m.m..så vill han verkligen ha mig i sitt liv borde han då inte se till att vi kan ses nästa helg...behöver inte bli utgång (ja stannar hellre hemma hos honom o pratar om allt o ingenting) utan i alla fall att han o ja ses....

Eller är det så att det bara ja som är dum o blåögd??

Men detta "testet" får visa vad han egentligen vill...för hör han inte av sig på ett eller annat vis då är han inte så intresserad som han får det att låta som...då finns det ingen plats för mig i hans liv...då är det bara för mig att försöka glömma honom...intala mig själv att det var inget att satsa på...o  sen försöka jobba på det man redan har...att få det o fungera...

Smärtsamt att glömma o gå vidare??...självklart... ja skulle ljuga om ja sa nej... men att gå omkring o inget veta..vet inte hur många tankar o funderingar ja har haft (har) i skallen på sistonde....hur osäker ja har kännt(känner) mig  osv...det är nog mer smärtsamt med alla känslorna man känner just nu som man inte har nån som helst kontroll över än att glömma o gå vidare..ja skulle överleva...det skulle ja....

Men frågan är vill han glömma o gå vidare o eller vill ja det??

Ett uttryck som funnits sen sent 1600-tal och som då betydde att två människor hade något relationsproblem, en knut (fnurra) på tråden... har betydelsen idag....

Det är vad vi har...i alla fall ja...nu hur bara en i ett förhållande kan ha det...men Henrik ser inte vårt förhållande på samma sätt som ja gör...han tycker inte det är så illa som ja tycker o får det att låta...

Visst han kan hålla med att det inte är 100 %-igt men säkert till 80-90 %...

Själv så funderar ja allt mer o mer på om vi inte skulle ta ett break i vårt förhållande o se vart det leder..ja orkar inte ha det så här så mycket längre till...ja känner att ja sakta men säkert går under....

Att Henrik inte upplever detsamma som mig är ju att han nästan aldrig är hemma...visst han kommer hem varje kväll...men umgås med oss alla ca 2-3 timmar innan barnen ska läggas...medans ja har barnen HELA tiden....

Ja har sysslorna hemma som ska göras...

Maten ska införskaffa, lagas, förvaras o gjorde inte ja det så skulle det varken finnas mat på bordet i eller i skåpen...

Tvätten ska tvättas, hänga, vikas o läggas/hängas in o gjorde ja inte det så skulle det inte finnas några rena kläder åt varken mig eller barnen....

Barnen ska hit o dit på olika saker....alllt ifrån dagis, utvecklingsamtal, lekkompis till läkarbesök o tog ja inte dem hit o dit så vet ja inte hur det skulle bli...

Det ska plockas både här o där....har försökt o lämna saker o ting för att se om Henrik tar tag i det men det göra han inte utan för att det inte ska bli helt kaosartat så måste ja ju ta tag i det...

Det är ju ja som måste styra upp, skälla, trösta, tjata o gnata dag ut o dag in...

O sen denna ensamheten...visst så har ja barnen men ja kräver vuxen social kontakt o det kan inte mina barn ge mig....o sen att allt hänger på mig..ja har precis ALLT ansvar på mina axlar för vad som händer o sker innanför dessa fyra väggarna..

Det är ja som måste sköta detta med Livias (troligtvis) mjölkallergi...

Det är ja som uppfostrar mina barn...

Det är ja som vet hur det går i skolan för Alice o på dagis för Livia...

Det är ja som vet vad deras klass/dagiskompisar heter medans Henrik har ingen som helst aaaaaaaaaaaaaning..

Det är ja som vet om barnen följer sina kurvor...hur det är med deras tänder...när håret ska klippas...om de har feber eller vad det nu kan vara...

Det är bara ja ja ja ja .....Henrik har ingen som helst aning om vad som händer o sker i våran familj...vi lever som en familj (sägs det) men varför känner ja mig  då som en ensamstående 2-barns mor???

Ja ja blir tokig snart....måste få komma bort..rensa mina tankar...få hum över mitt liv o vad ja vill göra med det...

Hellre ensam i ensamheten än ensam i tvåsamheten....

Det rör sig så mycket i skallen på mig så ja vet snart varken ut eller in...många tankar o funderingar kring så mycket....

Vad eller vem ska ja välja??....vad är rätt o vad är fel??

Hela tiden så mals det i skallen på mig...har svårt att komma till ro på kvällerna...svårt att slappna av o inte tänka så mycket,... så ja somnar nästan aldrig före kl 1 på natten...

Vad vill ja??...vad känner ja??...vågar ja??....ja frågorna till mig själv kan bli hur många som helst...men det är tyvärr bara ja som kan svara på dem...

eller inte...

Vet i alla fall att det är jobbigt o känna alla dessa olika känslorna..vill få ett svar...